Jag och lilla djungelkatten hängde i trädgården idag. Och Basse också förstås, men han var ute på egna strövtåg. Det betyder inte att jag inte älskar honom lika mycket, för det gör jag. Precis lika mycket. Men veterinären har sagt att jag måste vara med Lillan när hon är ute nu när hon varit sjuk, så då är jag det.

Här utforskar Lillan pumphuset. Hon tycker att det är rätt skojigt där, för aggregatet surrar så lustigt. Som en jäääättestor katt som spinner.

Biiankas oh Baryshniks förfäder i Sibirien skulle vara stolta om de fick se hur bekväma våra katter är med snö. Nu har mycket smält bort, men innan plusgradernas intåg kunde de göra gångar i drivorna där de pulsade fram så att bara öronen stack upp.

Hurraaa! Brorsan! Kom och var med oss.

Mammas fina, fina grabb. Det är så roligt med Basse, för när han är inne känns han så stooor – han ligger jämt och breder ut sig och fyller upp alla ytor han tar i besittning. Men ute ser han så himla liten ut, som en mycket lurvig och mycket söt liten fotpall som är ute och skuttar.

Bra snön, fortsätt smälta. Jag är så vansinnigt trött på snön och isen. Trött på att skotta, på att inte kunna gå ner och hämta tidningen utan att halka och slå i svanskotan. Tar vårslask framför vinter sju dagar i veckan.