Igår var jag alltså på karaokebar med pappa och hans nya flamma. (Ja, jag har lärt mig att det heter karAoke nu. Skyller mitt misstag på det amerikanska uttalet, man säger ju typ ”carrie-okie”.)

Det visade sig vara den typen av karaokeställe där folk kan sjunga. De var verkligen hur-grymma-som-helst. Skit också, tyckte jag. Bland totalt tondöva entusiaster kan jag ju sjunga snygglåtar och känna mig rätt duktig ändå, försöker jag mig på det bland folk med talang blir jag bara den där pinsamma bruden who’s trying waaay too hard.

Alltså fick jag köra på plan B. Vara hon den där roliga tjejen som kanske faktiskt har en sångröst under alla lustiga manér. Ungefär.

Jag inledde starkt med Tenacious D’s ”Fuck her gently”. Det gick över förväntan. När jag satte mig vid bordet igen sa pappa ”I am so proud of you.” Det enda underliga var att han lät nästan… sarkastisk. Konstigt.

Sedan drog jag av Pulps ”Common people” i något slags improviserad duettversion där jag växlade mellan att vara överseende common person (på cockney förstås) och bortskämd, naiv arvtagerska med flickröst och tveksam grekisk accent. Efteråt var min far mycket lättad att jag bara sjungit om att ligga två ynka gånger under hela låten.

Någon gång framåt halv två åkte vi hem, syster kom strax efteråt och sedan låg hon och jag och viskade hemligheter i varandras öron tills solen gick upp.

Det var en bra kväll. Mer än bra. ZUPERBRA.