Angående förra inlägget:

Självklart förstår jag att vissa tycker att det är skittråkigt med foton på katter.

Nu är ju saken den att de bilderna läggs inte upp istället för andra inlägg. Jag kommer inte att börja blogga om andra, mer intressanta ämnen även om jag skulle sluta lägga upp kattbilderna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid eller tillräckligt med ork just nu. I vissa perioder vill och kan jag blogga hur mycket som helst, i andra ingenting alls.

Jag förstår att kommentaren i förra inlägget inte var elakt menad. Men det är svårt med kritik. Nu känns det plötsligt som att lägger jag upp bilder på mina katter försöker jag ”trotsa” er som inte gillar dem, lägger jag inte upp sådana foton blir det som att jag försöker göra alla andra nöjda istället för att lägga upp och skriva det jag vill på min blogg.

Jaaaaaaa, jag vet. Det låter sjukt överkänsligt. Jag är ganska överkänslig just nu. Känner mig ofta stressad och ledsen och orolig och inte alls sugen på att dela med mig av allt det här i bloggen, särskilt som de flesta känslorna berör ett ämne som för tillfället känns för personligt för att skriva om. Och när saker händer i mitt liv, saker som jag inte vill skriva om, tycker jag att det är så galet svårt att skriva om något annat heller.

Men om vi ska hålla oss till saken: jag är en sådan där person som aldrig skulle säga åt en vän att han eller hon ältar, pratar, tjatar för mycket om ett visst ämne, må det vara ett nyfött barn, en trasslig relation eller problemen på jobbet. Hur irriterande jag än tycker att det är och hur trött jag än är på att höra om hur trasig den nya kärleken är och hur svårt han har för att binda sig men om man bara ger honom liiiite mer tid så…

Nej, jag skulle inte säga till ändå. För jag vet att jag själv också går upp i saker totalt ibland, att jag ältar och ältar och tjatar och tjatar. Och de gånger jag blivit tillsagd, har jag självklart förstått och slutat – men jag har också känt mig jävligt tillplattad och sårad och inte alls varit särskilt intresserad av att träffa den personen snart igen. Är man vänner tycker jag att det ingår att man köper ältande och upprepningar, så länge det är vanliga, tillfälliga besattheter. Snackar vi åratal av konstant tjat är det förstås skillnad. Det där är en balansgång, men den hör vänskapen till och är man totalt ointresserad av att höra om sin väns nya bebis, kärlek eller jobbproblem borde man kanske snarare fundera på om man verkligen tycker om den här personen.

(Jag har längtat efter katter i hela mitt liv. Att få hem Baz och Bii är bland det bästa som hänt mig, någonsin, och visst är jag lite störande besatt av dem. När saker känns tunga blir de ännu viktigare. Att fotografera dem är roligt, och att lägga upp bilderna på bloggen känns åtminstone lite bättre än att inte lägga upp några inlägg alls. Can’t see no harm in that.)

I alla fall. Vänner som tjatar är en sak. Till slut får man säga till om det blir för mycket av en och samma vara, även om jag antagligen inte skulle göra det, utan hellre vänta tills besattheten gått över. Men bloggar? Nja. Jag skulle nog inte påpeka att något i en annan människas blogg var tråkigt, och eftersom jag inte är någon toppbloggare som tjänar mina pengar på att blogga blir det extra konstigt att försöka sträva efter att skriva inlägg som gör alla nöjda. Som ni märker sitter jag inte hemma och förbereder, utvärderar, förproducerar, försöker få till en så bra balans som möjligt mellan olika typer av inlägg – det skulle jag absolut göra om min inkomst kom från bloggen, nu känns det som att det skulle vara rättså mycket overkill. När man har mycket att göra är det extra viktigt att prioritera, och för tillfället prioriterar jag familjen, jobbet, renoveringen av huset.

Dessutom är det ju inte som att jag tränger mig på någon, man väljer helt fritt om man vill gå in och kika här eller om man hellre tar en paus och kollar in om ett halvår och ser om jag tröttnat på att fotografera mina katter.

Herregud vilket långt och onödigt inlägg. Jag förstår om många av er inte är så intresserade av sådana heller. Men det är så svårt att veta vad andra vill läsa, mycket lättare att veta vad jag vill skriva. Så det är bra mycket smidigare att utgå ifrån mig själv.

Andra som älskar Basse och Lillan lika mycket som jag gör:

– Ronnie

– Mamma

– Lillasyster Amanda

…men för att svara på din fråga, nix, kan absolut inte sluta med alla kattbilder! No can do’s-ville, baby doll!

Det var hemskt fint i Pålmark, men nu tror jag ändå att jag drar hem till de här små grisarna.

I helgen är det valborg. Då ska jag sitta på stenarna utanför vårt uthus, blunda och hoppas att Fanny sitter bredvid mig. Att det fortfarande är valborgsmässoafton 2010 och att ingenting har förändrats.

Snälla, tänk på Cancerfonden.

Det blev så himla många fina bilder från min lilla utanför bastun-plåtning i måndags att jag måste visa upp ännu fler! Det där ljuset känns bara alldeles magiskt.

När jag ser bilderna tänker jag på den amerikanska södern, men på ett bra sätt. Om ni fattar vad jag menar. På gamla tanter som sitter i gungstolar på rangliga verandor och tuggar på grässtrån, antagligen med en tjock katt i knät.

Snart ska vi äta pitepalt, kanske min favoriträtt i hela världen. (Eller nja, palten hamnar precis efter hummer. Japp, jag ääääälskar hummer, I’m fancy like that.) Sedan ska vi åka och hälsa på mina fina småkusiner! Wilma, Clara, Alfred och lilla, lilla Tyra som jag aldrig träffat, för när jag var uppe förra året låg hon fortfarande i magen. Fatta lyxen! Pitepalt OCH ny bebis.

Men det är svårt att inte längta hem till mina små knyten därhemma. Ingenting slår Bassilusken och Lilltufsan. Ingentiiiing! Tur att det inte är någon tävling. För då skulle de alltid vinna. Och det vore orättvist.

PS. MÅSTE bara tillägga – är inte de där sängkläderna med rosor de finaste Ikea någonsin haft i sitt sortiment?! Jag känner bara sådär ”LOVES IT!”, och så känner jag inte ofta vad gäller sängkläder. Eller jo. Men extra mycket nu. DS.

Såhär har jag såsat omkring hela påskhelgen. När solen gått ner har skjortan åkt på. (Oftast går jag barfota, men på bilden har jag precis klippt gräset. Och jag gillar mina tår, så kängor kändes som en bra idé.)

Jag vet att det rent tekniskt är vår och inte sommar, men alltså, vädret – you could have fooled me.

Nu kommer det säkert att regna i några veckor. För att väga upp, liksom. Jag kan nog leva med det också.

Idag är jag på mentorsutbildning i Gnesta, och ikväll åker jag in till Stockholm för att äta middag med en kär vän som är på spontant Sverigebesök. Bjuder på fyra porträtt av världens finaste tjej så länge. Världens finaste tjej som jag inte får träffa igen förrän på fredag – det är dags för den årliga resan upp till mormor och morfar i Pålmark. Min mormor råkar nämligen vara en riktig hejare på det här med att deklarera, och eftersom jag själv är totalt värdelös på allt som har med siffror att göra är det en väldig tur att jag har henne.

Vet ni vad den här tramsiga katten är rädd för? Vet ni det?

Nej, hur skulle ni kunna veta det. Så jag berättar väl det då.

Han är rädd för barn.

Det är ju bara sådant slöseri! Basse är den goaste och ulligaste och busigaste och raraste, han är som en stor gosedjurskatt men levande, och så springer han och gömmer sig varje gång ett barn – oavsett storlek – kommer på besök.

Om jag och Ronnie får besök av den där storken framöver hoppas jag verkligen att Baz skärper sig och axlar storebrorsarollen. Han är ju redan världens bästa bror åt lilla Bii, så det råder inga tvivel om att han har det i sig. Han får sluta vara en sådan tönt, bara.

Det vackra vädret hänger kvar och jag tar vara på varje minut.

Borde såklart egentligen sitta inne och jobba men jag bara vägrar! Vi äter frukost, lunch och eftermiddagsfika ute i solen, jag rensar ogräs, krattar löv, leker med katterna, och idag målade jag min fula träfärgade brödlåda blå.

De här dagarna då jag känner mig lite som UnderbaraClara är verkligen de allra bästa.

Och jag älskar att när grannarna måste packa ihop och åka hem till stan igen får vi stanna kvar i allt det härliga. Precis hur länge vi vill.