Angående förra inlägget:

Självklart förstår jag att vissa tycker att det är skittråkigt med foton på katter.

Nu är ju saken den att de bilderna läggs inte upp istället för andra inlägg. Jag kommer inte att börja blogga om andra, mer intressanta ämnen även om jag skulle sluta lägga upp kattbilderna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid eller tillräckligt med ork just nu. I vissa perioder vill och kan jag blogga hur mycket som helst, i andra ingenting alls.

Jag förstår att kommentaren i förra inlägget inte var elakt menad. Men det är svårt med kritik. Nu känns det plötsligt som att lägger jag upp bilder på mina katter försöker jag ”trotsa” er som inte gillar dem, lägger jag inte upp sådana foton blir det som att jag försöker göra alla andra nöjda istället för att lägga upp och skriva det jag vill på min blogg.

Jaaaaaaa, jag vet. Det låter sjukt överkänsligt. Jag är ganska överkänslig just nu. Känner mig ofta stressad och ledsen och orolig och inte alls sugen på att dela med mig av allt det här i bloggen, särskilt som de flesta känslorna berör ett ämne som för tillfället känns för personligt för att skriva om. Och när saker händer i mitt liv, saker som jag inte vill skriva om, tycker jag att det är så galet svårt att skriva om något annat heller.

Men om vi ska hålla oss till saken: jag är en sådan där person som aldrig skulle säga åt en vän att han eller hon ältar, pratar, tjatar för mycket om ett visst ämne, må det vara ett nyfött barn, en trasslig relation eller problemen på jobbet. Hur irriterande jag än tycker att det är och hur trött jag än är på att höra om hur trasig den nya kärleken är och hur svårt han har för att binda sig men om man bara ger honom liiiite mer tid så…

Nej, jag skulle inte säga till ändå. För jag vet att jag själv också går upp i saker totalt ibland, att jag ältar och ältar och tjatar och tjatar. Och de gånger jag blivit tillsagd, har jag självklart förstått och slutat – men jag har också känt mig jävligt tillplattad och sårad och inte alls varit särskilt intresserad av att träffa den personen snart igen. Är man vänner tycker jag att det ingår att man köper ältande och upprepningar, så länge det är vanliga, tillfälliga besattheter. Snackar vi åratal av konstant tjat är det förstås skillnad. Det där är en balansgång, men den hör vänskapen till och är man totalt ointresserad av att höra om sin väns nya bebis, kärlek eller jobbproblem borde man kanske snarare fundera på om man verkligen tycker om den här personen.

(Jag har längtat efter katter i hela mitt liv. Att få hem Baz och Bii är bland det bästa som hänt mig, någonsin, och visst är jag lite störande besatt av dem. När saker känns tunga blir de ännu viktigare. Att fotografera dem är roligt, och att lägga upp bilderna på bloggen känns åtminstone lite bättre än att inte lägga upp några inlägg alls. Can’t see no harm in that.)

I alla fall. Vänner som tjatar är en sak. Till slut får man säga till om det blir för mycket av en och samma vara, även om jag antagligen inte skulle göra det, utan hellre vänta tills besattheten gått över. Men bloggar? Nja. Jag skulle nog inte påpeka att något i en annan människas blogg var tråkigt, och eftersom jag inte är någon toppbloggare som tjänar mina pengar på att blogga blir det extra konstigt att försöka sträva efter att skriva inlägg som gör alla nöjda. Som ni märker sitter jag inte hemma och förbereder, utvärderar, förproducerar, försöker få till en så bra balans som möjligt mellan olika typer av inlägg – det skulle jag absolut göra om min inkomst kom från bloggen, nu känns det som att det skulle vara rättså mycket overkill. När man har mycket att göra är det extra viktigt att prioritera, och för tillfället prioriterar jag familjen, jobbet, renoveringen av huset.

Dessutom är det ju inte som att jag tränger mig på någon, man väljer helt fritt om man vill gå in och kika här eller om man hellre tar en paus och kollar in om ett halvår och ser om jag tröttnat på att fotografera mina katter.

Herregud vilket långt och onödigt inlägg. Jag förstår om många av er inte är så intresserade av sådana heller. Men det är så svårt att veta vad andra vill läsa, mycket lättare att veta vad jag vill skriva. Så det är bra mycket smidigare att utgå ifrån mig själv.