Insåg precis att min besatthet vid att lära mig spela gitarr mycket väl kan vara inspirerat av min fina mamma. Hon spelar visserligen inte gitarr, utan piano, men envisheten är densamma. Vi sitter i varsitt land, med varsitt instrument, och övar och övar och övar. Utan någon egentlig mening, utan något egentligt mål – och, om vi ska vara helt ärliga, utan någon större medfödd begåvning. Bara för att det är så vansinnigt coolt när det plötsligt funkar och vi faktiskt kan spela en låt.

På bilden, som jag tog i tisdags, spelar mamma ”Stairway to Heaven”. Det lät riktigt bra. Hon har nog spelat den femtiofem miljoner gånger nu, minst. Själv börjar jag vara hyfsad på att få till Håkans ”För sent för Edelweiss”. Eller, det kändes i alla fall så, innan jag åkte till USA utan gitarren och sabbade alltihop. Nu vågar jag knappt ta upp gitarren igen av rädsla för att jag ska ha glömt alltihop.

MEN SKAM DEN SOM GER SIG!!!