När det händer som mest grejer är det som svårast att sätta sig och blogga. Vet att jag tjatat om det förut, men det stämmer verkligen. Gör jag nästan ingenting har jag tid och ro att sätta ihop små inlägg om – just det – ingenting, men när det är fullt upp är det så snurrigt i huvudet att jag inte vet var tusan jag ska börja.

Hemma hos oss är det kaos. K-A-O-S. Det har det varit i tre och en halv månad nu, sedan vi kom hem till ett översvämmat hus i början av januari. Alla möbler, alla prylar och flyttkartonger som vi hade i hallen, badrummet och förrådet står utplacerade över hela huset, eftersom vi inte kunnat tvätta sedan i december blir bergen av smutstvätt fler och fler och högre och högre (garderoberna – för att inte tala om tvättkorgarna – har naturligtvis varit överfulla i evigheter) och det är som att ju stökigare det blir, desto mer omöjligt känns det att ta tag i. Jag vet ju inte var tusan jag ska börja där heller.

Nu vill jag bara att badrummet ska bli fäääääärdiiiiiiigt! Hantverkarna har sagt hur många gånger som helst att ”om två veckor är vi klara”. Såklart att de sagt det. Och jag förstår att det drar ut på tiden, jag vet ju att det alltid blir så, jag menar inte att de gör ett dåligt jobb. Men det är bara så påfrestande.

Jag längtar, längtar, längtar tills vi får vårt hus tillbaka, tills det går att röra sig härinne, tills det känns som vårt hem igen.

Vi brukade vara stolta när vi fick besök, över hur lugnt och fint och rofyllt vi hade det. (Om än inte alltid helt välstädat, förstås – det finns ju så mycket annat att göra som är roligare än att städa jämt och ständigt.) Nu vill jag aldrig ta hit någon, eller snarare, det går inte. Det finns ingenstans att sitta, man får flytta på travar med kläder och prylar varje gång man vill förflytta sig, göra smala gångar i allt bråte.

Men! Förutom kaoset så är det ganska bra, allting. Mycket händer, mycket måste göras, men det är i huvudsak spännande och bra saker. Faktiskt händer så mycket just nu att jag inte hunnit spela gitarr en enda gång sedan jag kom hem från Los Angeles. Saknar det. Hoppas att jag inte börjar från noll när jag väl sätter igång igen, utan att ackorden hunnit fastna i fingrarna så att det bara är att repetera dem innan jag kan gå vidare och lära mig nytt.

I alla fall så hoppas jag att det kommer att finnas mer bloggtid, mer blogginspiration, framöver. Och att ni vill fortsätta att titta in här då och då. För jag gillar er!