Hemma. Trött. Glad.

Jag blir alltid helt slut av USA-resorna. Men jag tror att det är värt det. Om inte annat så för att jag visar min syster att jag är närvarande i hennes liv. Om inte annat så för att det är så ljuvligt att komma hem.

Bytte några ord med en granne idag när jag var ute och krattade fjolårsgräs. Hon bjöd in mig på middag, jag tackade självklart ja, dök upp svettig och jävlig och hade väldigt, väldigt trevligt. Kom sedan hem till katterna som beter sig som om jag varit borta i minst en halv evighet och nu ligger på mina fötter som för att hålla mig kvar. (Okej, jag har varit borta i en halv evighet, men jag kom faktiskt hem igår. Trodde att de flesta kärleksförklaringarna var överstökade vid det här laget. Apparently not – jag klagar inte.)

Det enda som saknas nu är att Ronnie kommer hem från London. Han åkte dit innan jag kom hem och jag längtar efter honom mer än trodde var möjligt. Att bara få prata med honom, ligga nära i soffan och kolla på dumma teveserier, vakna bredvid. Katterna är ljuvliga, mer än ljuvliga, men det känns hela tiden att det är något som fattas. Någon.