De senaste dagarna har varit lite för bra för att vara sanna.

Jag har tillbringat all tid, från soluppgång till solnedgång, i trädgården. Krattat löv och fjolårsgräs, suttit i en korgstol och läst i solen när blåsorna i handflatorna blivit för många och värken i ryggen för obekväm. Katterna har rusat runt, klättrat i träd och jagat fjärilar, eller bara vilat sig i skuggan.

När Örjan promenerat förbi med en extra vårtokig Vanessa och ropat att det är underbart, visst är det? har jag svarat att ja, det här är nog paradiset. För det har känts så.

Jag försöker att intala mig att det får vara såhär lätt. Att jag inte kommer att straffas för att jag tänker ljusa tankar under några smärtsamt vackra vårdagar.

Men det är som att ju skönare livet är, desto svårare är det att hantera saknaden. När allt är förjävligt kan jag ju åtminstone inbilla mig att hon har det bättre där hon är nu. Det fungerar inte när allt är såhär lugnt och rofyllt och solen skiner över nyspruckna knoppar som vore det sommar.

Hon har det inte bättre nu. Hon borde vara här.