…så är jag sjuuuuk. Det har jag visserligen varit i en vecka, men, tja, jag försökte helt enkelt köra på ändå. Igår sa kroppen till på skarpen. Så jag åkte hem till pappa och drog täcket över huvudet.

Hjälp vad eländig jag känner mig. Feber, ingen röst överhuvudtaget, kan inte sluta hosta, min amerikanska supernässpray har sett till att blodkärlen i näsan gjort revolt = jag blöder näsblod en gång i kvarten. Inte direkt optimala omständigheter för att partaja som vore det 1999. Och ändå är det just det jag envisats med att göra. Smart! Nej, verkligen! SÅ JÄVLA SMART!

Nu tror jag faktiskt att det är dags att åka hem till Sverige.