Är det inte konstigt.

Jag älskar min mamma och jag älskar min pojkvän och jag har vänner jag kanske skulle kunna ringa, men när jag blir såhär obeskrivligt ledsen som jag är just nu känns det inte som att jag kan prata med någon, inte med någon i hela jävla världen.

En gång när jag kände såhär nämnde jag det på Facebook, något om det smått ironiska i att jag satt och svarade på mail från ledsna tjejer och försökte komma med råd men själv inte hade någon jag kunde ringa eller maila. Då blev förstås vissa av mina vänner sårade eller stötta och andra, som jag inte känner, skrev ”maila mig!”. Och mina vänner har rätt att bli stötta och de jag inte känner är hemskt rara som uppmuntrar mig att maila dem, men det funkar inte så. Inte för mig.

Jag behöver prata med Fanny men det går inte och det är ju liksom både problemet och själva orsaken till problemet. Om ni fattar.

Självklart vet jag att jag får skylla mig själv som inte vill prata med någon av dem jag skulle kunna prata med, jag vet jag vet jag vet, men det känns ändå så satans orättvist att jag inte har någon, att jag ska behöva vara såhär trasig och rädd och ha så ont och så finns det ingen som kan hjälpa mig. Det spelar ingen roll att det är mitt eget fel, att det är jag som inte vågar eller vill eller kan berätta för någon, det spelar ingen roll alls för känslan är densamma alldeles oavsett.

Jag känner mig bara alldeles, alldeles ensam. Ofta. Ibland blir det övermäktigt. Jag antar att just nu är ett sådant tillfälle.