Klockan är kvart över fem och jag somnade nyss i soffan. Vaknade som tur var efter bara tio minuter av att katterna fick för sig att de skulle gå ut igen (vi har varit ute hela dagen!) och alltså hoppade upp på mig och jamade sina allra mest uppfordrande mjaaauuuu.

Jag vet inte om jag är extra jetlagkänslig eller något, när jag kommer hem från Los Angeles kan jag bara inte hålla mig vaken om dagarna. Det är helt omöjligt, på riktigt. Spelar ingen roll om jag försöker hålla mig aktiv, jag lägger mig på golvet och sover om det behövs.

Och om några timmar kommer Ronnie hem och han kommer att vara helt såhär ”men du måååste ju försöööka hålla dig vaken, du kan ju inte bara ge eeeefter, då går det ju aldrig över!”. Han har ingen förståelse alls för min temporära narkolepsi.

Borde byta ut hans morgonkaffe mot koffeinfritt, spetsa det med ordentligt med receptbelagt sömnmedel och sedan bara ”vad är det med dig, kom igen nu, håll dig vaken! Det sitter i huvudet vettu, stå emot, du kan ju inte bara ge efter!”.

Synd att jag inte har några sömntabletter.

Fast om jag hade det kunde jag ju i och för sig bara ta en på kvällen och hoppas att en ordentlig nattsömn skulle få ordning på dygnsrytmen.

(Eftersom jag sover på dagarna somnar jag naturligtvis inte innan sex på morgonen. And so it goes ooooon. Ronnie har helt klart en poäng. Fan.)