Den här veckan handlar det om sorg igen i Sofis mode. Jag kämpar verkligen för att det ska bli mindre av den varan, både i tidningen och i mitt liv. Men det är då själva fan vad svårt det är att styra över. Jag kan sitta vid datorn i timmar och försöka skriva om något helt annat, men orden som kommer ut handlar ändå om saknad, förtvivlan, orättvisa. Ni behöver inte tala om för mig att det blir tjatigt, jag vet, jag vet jag vet jag vet. Det blir tjatigt för mig också. Det är lite som att mitt hjärta gått i baklås, och det spelar liksom ingen roll att hjärnan fungerar, för utan hjärtat blir det ändå ingenting vettigt skrivet.

Som ni ser försökte jag väga upp deppig text med leopardmönstrade skor och tonårstrasiga jeans bland vackra vårblommor. Gick väl sådär. Men det är tanken som räknas osv.

Bloggporträttet handlar om Shea Marie, en riktig sådan där ”fånga dagen”-tjej som är precis hur trevlig som helst. Alltså verkligen kaliforniskt superövertrevlig. Jag är personligen väldigt förtjust i den sortens glättiga niceness, åtminstone i små doser – ett välkommet avbrott från all hipp ironi och syrlig cynism.

Förra veckan var jag som några av er kanske märkte uppe hos mormor och morfar i Norrbotten, och missade att lägga upp skärmdumpar från den veckans tidning. Vill därför passa på att länka även till Christoph som man kunde läsa om i förra numret. Han är hemskt söt och hans favoritserie är How I Met Your Mother, som ju råkar vara min favoritserie också (och som jag skriver om i veckans krönika, kom jag på nu). Alltså gillar jag honom. Jag är sååå lättflirtad.

Förra veckans krönika handlade om mina underbara kusiner som jag åkte och hälsade på för allra första gången nu i april. Bland det bästa jag har gjort på evigheter.

Just det, nu ska jag nog jobba vidare. Laterzzz!