Idag tvingade jag Ronnie att ta ledigt. Det är något fel på honom, han förstår inte att det inte håller i längden att jobba sju dagar i veckan. Visst, jag kan bli avundsjuk på att han trivs så mycket med att skriva att han aldrig vill göra annat, men ibland kan man faktiskt behöva bara umgås med varandra också.

Visserligen har vi pratat jobb hela dagen, men det gör jag så gärna!

Vi har promenerat längs sommardammiga skogsvägar, pratat i munnen på varandra, då och då har jag tittat på honom och känt att jo, jag förstår verkligen varför jag valt att leva just med den här människan.

Det är en av mina favoritkänslor av alla i hela världen.

Och nu ska vi äta fruktsallad med halloumi. = Gött!