Vädret har sannerligen inte förstått att kalendern visar maj. Här växlar det fram och tillbaka mellan blåsigt solsken och hagelstormar. Katterna håller sig inne – ni skulle sett hur överraskade och förnärmade de blev när första hagelskuren kom. Mycket förnärmade och mycket våta. Nu har de torkat och sover så gott, Basse i kattborgen, Lillan i en blomkruka.

Jag har varit datorlös i helgen och har så mycket jobb att ta igen. Men först ville jag bara ge ifrån mig ett livstecken. För jag lever i allra högsta grad! Även om jag är löjligt trött. Jag och Ronnie var uppe alldeles för länge i natt, somnade nog först vid fyra, och klockan sju satte hantverkarna igång att borra två meter under våra huvudkuddar. Skallen är lite tung nu.

Imorgon får jag äntligen träffa tjejen jag ska vara mentor åt det kommande året! Tänkte skriva att jag är hur nervös som helst, men det stämmer nog inte. Jag är inte särskilt nervös, mest… förväntansfull. Okej, lite nervös också. En tretton år yngre kompis på beställning – det är lite blind date över det hela. (Fast ytterst platoniskt, obviously. Men ni fattar.) Klart att oron finns där: tänk om hon inte gillar mig? Tänk om vi inte har något att prata om? Men ärligt talat är inte brist på samtalsämnen ett problem jag har särskilt ofta. Och vadå inte gillar mig?! Jag får helt enkelt se till att vara mitt allra charmigaste, mest oemotståndliga jag! Hmm. Roligt blir det i alla fall. Det känner jag på mig.