Igår kom som sagt min mamma och lillebror och hälsade på. Mamma bor vanligtvis i Spanien och min bror pluggar i Florida, så det är sannerligen inte ofta jag får så fint besök!

Min bror har alltid varit den finaste lillbrorsa man kan önska sig. Det är ingenting jag bara säger – han var världens goaste bebis och sedan bara fortsatte han att vara precis så härlig. Till och med i tonåren! I juli fyller han tjugoett och han är så fantastiskt rolig, varm, mysig och klok.

Basse höll med mig!

Det var så fint, katterna var ju min mammas från början (de flyttade till oss i januari, när de var åtta månader gamla, för att mamma blev för allergisk) och de kom rusande direkt när mamma ropade på dem, kelade och spann som om hon aldrig varit borta. De som säger att katter har dåligt minne kan aldrig ha träffat en katt.

Kanske borde nämna att min bror är kusligt stark. Min mamma tjatar ofta om hur stark hon är, men när hon försökte härma Axel och lyfta upp mig höll hon på att bryta ryggen.

Så jag höll mig på marken istället. I min underligt åttiotalsinspirerade jeans-utstyrsel med matchande frippa.

Mamma hade med sig sin nya bok, ”Nya röster sjunger samma sånger”. Det är en samling av utvalda krönikor från de senaste tjugofem åren. Där ligger man i lä, kan man säga! Men det hade å andra sidan kanske varit lite för mycket begärt att jag skulle börjat skriva krönikor när jag var två. Då var jag fullt upptagen av att kladda med fingerfärg.

Jag har förresten tagit den fina omslagsbilden!