Cissi Wallin tar tag i sin hälsa och börjar träna, läser jag hos bloggkommentatorerna.

Klickar in mig på hennes nya träningsblogg och imponeras. Alla som gör seriösa ansatser att börja sköta om sina kroppar på ett hälsosamt sätt imponerar på mig. Själv skulle jag aldrig kunna göra så – varje gång jag bestämmer att nu jäklar ska jag bli sådär vältränad och sund går det åt skogen direkt.

Det är som att jag bara har två lägen: antingen äter jag vad jag vill när jag vill och struntar helt i allt vad motion heter, eller så går jag all in och väcker en massa gamla demoner till liv och efter några dagar knaprar jag morötter och suger på isbitar och löptränar sex timmar om dagen. Okej, nästan i alla fall.

För om jag inte får äta chips och kanelbullar borde jag ju inte äta bröd heller, eller pasta och potatis; kött, fisk och grönsaker funkar men orka ställa sig och laga kött eller fisk åt sig själv, nä, och några grönsaker har vi inte hemma förutom en påse morötter men de är ju nyttiga åtminstone, har man någonsin sett en kanin med glasögon eller vad är det man säger ehehehe det får räcka med en morot och så kanske ett äpple till middag, om man skulle ut och springa kanske, de där knäskadorna jag har lär väl ha läkt vid det här laget och annars tja well vill man vara fin får man lida pin så det så.

Ungefär så blir det. Varje gång. Inte så mycket ”ta tag i min hälsa” utan mer ”hej ätstörningar, long time no see”.

Annars fungerar maten bra. Ronnie står för den mesta matlagningen (lagar jag mat blir det fläskpannkaka nio gånger av tio, tionde gången lax i ugn) och han lagar vanlig, god, bra mat. Att det blir hamburgare, pizza, godis, glass, kakor och chips då och då gör mig ingenting, ibland måste det få vara enkelt och jag vill inte hålla på och välja bort sådant som är gott. Så länge det inte ersätter mat eller äts varje dag känns det helt lugnt.

Värre är det med träningen. Mitt knep är att röra på mig så mycket som möjligt utan att det känns som motion – jag dammsuger, möblerar om, ansar buskar och träd, rensar ogräs, klipper och trimmar gräset, oljar in verandorna, målar, leker med katterna, promenerar iväg för att hälsa på korna och hästarna. Det som kallas vardagsmotion, antar jag.

Häromdagen provade jag att slöcykla på Ronnies träningscykel medan jag såg på Glee. Det gick faktiskt ganska bra. Har jag någonting annat att koncentrera mig på blir det inte att jag håller koll på distansmätaren och kaloriräknaren (JAG HATAR KALORIRÄKNARE, nästan lika mycket som jag hatar måttband). Jo, som sagt, det gick ganska bra – tills jag klev av cykeln efter en dryg halvtimme och bara ”nämen om man skulle ge sig ut och springa!”. Och så gjorde jag det. Sprang tills knäna värkte och lungorna gav ifrån sig läskiga pipljud (ska väl dock tilläggas att det tog inte många minuter innan det hände).

Det här med måtta, alltså. Att det ska vara så förbannat svårt.

Ändå. Jag försöker påminna mig själv om hur otroligt mycket bättre det är nu än för bara några år sedan. När jag inser hur skevt mitt förhållande till min kropp, ätande och träning är känns det alltid så hopplöst, men det har gått framåt. Det har det verkligen. Bara som en sådan sak att jag faktiskt äter nästan alla måltider även när jag är ensam, att jag ser mig själv i spegeln och trivs med det jag ser utan tankar på allt som borde förändras. Att jag på riktigt vill röra på mig, inte för att jag vill ha snyggare/smalare/fastare kropp, utan för att jag vill vara frisk och stark och orka mer.

Tydligen har vissa kritiserat Cissi för att hon genom sin nya träningsblogg skulle vara något slags dålig förebild (surprise, surprise). Att hon inte borde lägga fokus på att komma i form, eller åtminstone inte vara öppen med att hon gör det, eftersom det redan fokuseras alldeles för mycket på våra kroppar och hur de ska ”förbättras”. I så fall är jag förstås lika illa som skriver det här inlägget. Återigen, en balansgång – är det kanske bättre att inte alls prata om de problem vi har med självförtroende, utseende, hälsa och mat? Där måste vi alla komma fram till vad vi tror och tycker, och själv är jag – som ni kanske har märkt – av åsikten att det allra bästa är att prata om det. Det bra och det mindre bra. Problemen, tankarna, förvirringen.

En sak är helt säker: att sträva efter en frisk, stark och sund kropp som mår bra och gör livet lättare att leva är aldrig dåligt. Det är att ta ansvar.

Lika säkert är att man inte uppnår den där friska, starka, sunda och välmående kroppen genom ångest, fixering, svält eller överdriven träning. Allt handlar om balans. Själv väger jag hela tiden över åt det ena eller det andra hållet. Men det enda man kan göra är att fortsätta balansera.