I år firades midsommarafton tillsammans med Ronnies bror Rickard och hans flickvän Diana. Vi drog till Gryts hembygdsgård för lite traditionsenlig dragspelsmusik och dans kring stången.

Så här fina var de, mitt midsommarcrew!

Och jag fastnade inte på någon bild från hembygdsgården eftersom jag höll i kameran, men jag såg ut såhär.

Ingen midsommar är komplett utan goa gubbar med dragspel som kan spela fiolioliolej.

Ännu viktigare midsommarkomponent än dragspelare: barn i blomsterkransar.

Diana är från Colombia och där dansar de inte kring midsommarstänger, tydligen. Men dansar, det gör de! Rickard bjöd således upp sin dam till en smäktande flamenco (eller vad tusan nu sådana där danser heter) när de tröttnat på Små Grodorna-koreografin.

Här visar Diana Rickard någonting i sin mobil. Vad? Inte vet jag. Jag var ju upptagen med att fotografera.

När vi kände att vi kunde det där med Prästens Lilla Kråka åkte vi hem och satte i oss obscena mängder sill och potatis. Sedan sa jag att jag skulle hämta något på övervåningen (minns inte vad), och kom ner två och en halv timme senare. Sängen såg ju så förbaskat inbjudande ut, det var väl ändå inte mitt fel!

På kvällen åt vi tapas som Diana smugglat in från Madrid (jag vet att det ligger i Spanien och inte i Colombia, men hon bor där nu), på lördagen kom vänner hit för årets första kräftskiva, på söndagen skjutsade jag våra gäster till tågstationer och flygplatser innan jag satte mig och skrev krönika halva natten. Det var en alldeles strålande midsommarhelg, det måste jag säga. Topp nåtch! Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Hoppas att ni haft det fint och hunnit ladda batterierna lite också, inte bara slagit klackarna i taket och skrålat sönder rösten på snapsvisor. Även om det kan vara riktigt gött, det med.