Beautifulones

en blogg skriven av Annika Marklund

Startsida / Inlägg

Varför små katter inte hör hemma i höga träd.

av Annika Marklund
stackarslillan.jpg

Alltså… Sotis. Jag hatar honom! Hatar!

Sotis är alltså våra grannars katt, som höll på att kosta Lillan livet tidigare i år. Och han ger sig inte. Jag vet att katter bråkar om revir, men han är faktiskt galen. Jag börjar misstänka att han i själva verket är en lejd kattyrkesmördare som fått i uppdrag att röja Biianka ur vägen. ”Städa bort henne”, om ni så vill.

Jag satt vid köksbordet och jobbade med ytterdörren öppen när jag hörde ett mjaaaaaaaaaaaaaaooooooooo och ett gäng väldigt olycksbådande ljud, rusade ut och fick syn på Sotis halvvägs upp i vår enorma tall precis utanför huset. När han hörde mig skrika och svära klättrade han ner och for iväg som en svart blixt, och kvar i tallen, högt, högt upp, satt Lillan.

Don’t get me wrong, Lillan är asduktig på att klättra. Uppåt. Det är att komma ner som är problemet. Basse däremot är som en gigantisk ekorre, han kastar sig mellan grenarna som ett riktigt proffs, honom behöver man aldrig oroa sig för. Men enda gången Lillan varit riktigt högt upp i ett träd fick jag klättra upp och hämta henne – min mamma var inte direkt överförtjust när hon fick höra det. (Vem som bar ansvaret för att Lillan satt i trädet den gången? Gissa. Gaaaah. Sotis.)

poorkitty2.jpg

Nåväl, inte mycket annat att göra än att hämta en stege, klättra upp så högt som möjligt och påbörja övertalningen. ”Såååja lilla liten, duktig kisse, kom ner till mamma nu! Jaaa, kom igen! Kom igen, Biankis! Duuuktig katt!”

Ni kanske tycker att det är en smula opassande att jag har bilder av det här förloppet. Borde jag inte fokusera mer på att få ner min vettskrämda katt och mindre på att fånga henne på bild? Jo, det ligger något i det. Men till mitt försvar så stod jag inte direkt på den där stegen och lockade i fem minuter. Jag stod där i tre timmar. Av dessa tre timmar var ungefär två timmar och femtiofem minuter fullkomligt händelselösa. Biianka klev runt på sin gren och såg olycklig ut, jag gjorde min koooom-till-mamma-söta-raring-grej. Det blev lite tröttsamt i längden, jag hämtade kameran för att ha något att sysselsätta mig med. Don’t be hatin’.

poorkitty3.jpg

Men kolla! Duktiga, duktiga lilla katt! Jag var alldeles till mig förstås, även om jag försökte påminna henne om att det inte går så bra att klättra sådär. ”Liten, kommer du ihåg vad vi har övat på? Rumpan först! Snälla rara, andra hållet! Rumpan föööörst!”

poorkitty4.jpg

Jodå, ett par grenar tog hon sig förbi. Men sedan fanns det liksom inga grenar kvar. Bara väldigt, väldigt, väldigt mycket stam.

poorkitty5.jpg

”Jaha… ånurå?!?”

Under hela den här tiden hade Basse hängt på marken och sett orolig ut, så jag sa åt honom att han väl kunde göra ett försök att klättra upp och hjälpa sin lillasyster att komma ner.

poorkitty6.jpg

Det gjorde han så gärna. Och han kanske inte var till särskilt stor hjälp vad gäller att få Lillan att klättra ner, men han höll henne åtminstone sällskap…

poorkitty7.jpg

…vilket jag var väldigt tacksam över, för vid det här laget hade Lillan börjat bete sig väldigt underligt. Jag var lite rädd att hon förlorat förståndet där uppe. Som ni ser så stack hon ut tungan och spärrade upp ögonen, och dessutom gav hon ifrån sig obehagliga, gälla pip.

poorkitty8.jpg

Men jag hade inte behövt oroa mig! Hon hade inte alls blivit tokig – raka motsatsen, faktiskt. De konstiga ljuden och minerna betydde bara att hon fått en idé! En strålande idé, faktiskt. En tanke hade ploppat upp i hennes vackra huvud, och den lät ungefär såhär: ”rumpa”… ”först”…

(Jag tänker inte tjafsa om att vi faktiskt pratat om det här med att klättra med rumpan först typ tio tusen gånger. Hon är ju faktiskt en katt, och katter har annat för sig än att lyssna på vad deras mammor säger hela dagarna.)

äntligen.jpg

Wohoooo! Smarta duktiga lillkatten! Hon behövde inte ta sig många meter innan jag kunde fånga upp henne och klättra ner från stegen med min tjej i famnen. Och efter några minuters pussar och kramar och lite kattmat var hon pigg och glad igen, redo för nya äventyr. (Basse tog sig såklart ner lätt som ingenting.)

Den där Sotis, alltså. Gaaah. Sotis.

Nu måste jag laga lunch innan jag svälter ihjäl. På återseende/laterzzz!

  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB