Det här är mina kollegor Kristofer, Agge och Gunilla. De ska gå från jobbet nu.

Så. Vad ska ni göra ikväll?

”Jag ska in till stan och gå på en lyxig pressgrej”, säger Agge.
”Jag ska ut i skogen och plocka svamp”, säger Gunilla. ”Så mycket svamp, så lite tid!”
”Själv ska jag på punkkonsert”, säger Kristofer, som precis kommit hem från sin fjällvandring.

Ja, men jag går väl hem och sätter mig vid datorn, då.

(Okej, jag erkänner. Agge sa inte att ”pressgrejen” hon skulle på är ”lyxig”. Men det låter bättre, tycker jag. Och den är säkert lyxig.)

Jag är trött. Och har, efter åtta timmar, jobbat ungefär halva min arbetsdag.

Men men. Man ska inte klaga. Jag håller mig vaken med Djungelvrål och pulverkaffe.

Förresten! En pojke jag tycker om påstår att mina glasögon är ”nördglasögon”. Alltså, inte ”mode-nördiga” som var hippa för ett par år sedan, utan… bara nördiga. Jag försöker förklara för honom att de är en helt vanlig, jätteklassisk modell. Inte nördiga alls. Men han lyssnar inte.

Nördglasögon. Pffffft.

Dagens finaste stund är när jag måste gå och han ligger kvar.
Mitt emellan dröm och verklighet.

Jag: Puss, jag går till jobbet nu.

Han: Vänta… Vilket år är det?

Jag: 2009, baby.

Han: Åh. Men… i berättelsen, då?

Jag: I drömmen?

Han: Ja.

Jag: Det vet jag inte, tyvärr.

Han: Okej, vi ses ikväll.

I maj kunde man läsa mitt reportage om den tyska författaren Charlotte Roche i tidningen amelia.
Ni som missade det – nu kan ni läsa det här.

I give you: Stockholms mest deprimerande utsikt.

Välkommen.

Det är en ångestdag idag.

This is fact not fiction
For the first time in years
And all the girls in every girlie magazine
Can’t make me feel
Any less alone
I’m reaching for the phone
To call at 7:03
And on your machine I slur a plea for you to come home

But i know it’s too late
I should have given you a reason to stay

Igår var jag och familjen ute på äventyr.

Det var ganska magiskt.