Okej. Så. Av alla kända människor i myHeritages databas så är jag alltså allra mest lik… Ashton Kutcher.

Loves it.

Antagligen kändes det romantiskt.
En sextonårig pojke, beredd att göra allt för flickan han älskar. Som vägrar fortsätta leva om hon inte längre vill vara hans.
En flicka som tänker kasta sig framför tåget när hon får veta att hennes älskade svikit. Men som bestämmer sig för att ge honom en sista chans. Den slutgiltiga utmaningen:
Hur långt är du beredd att gå?
Han antar den.
Jag gör vad som helst. Jag skulle kunna döda för dig. Förlorar jag dig har jag ingenting kvar.

Kärlek på liv och död. Själva sinnebilden av sann romantik.
Vi har läst det, sett det, hört det förut. I tusentals berättelser, filmer, sånger om kärlek.
I would do anything for love. I would die for you. Sådant man säger. Som om kärleken måste gå hand i hand med undergången, balansera just på gränsen, för att verkligen räknas.

De två tonåringar som sitter åtalade för mordet på femtonåriga Therese Johansson Rojo kände väl till reglerna: Om känslorna är äkta får döden aldrig vara långt borta. Det blir skrämmande tydligt i de förhör, sms-meddelanden och chattkonversationer som presenteras i samband med åtalet. Gång på gång hotar de varandra med löften om att ta sina liv.
”För att du gjort såhär mot mig.” ”Om du inte vill ta mig tillbaka.” ”Om du inte svarar på mitt sms.”

Någonstans mitt i all förtvivlan föds tanken: Bara ett sätt att bli lyckliga igen. Therese, den flicka pojken kysst i tre sekunder i en skogsdunge på Valborg. Hon måste försvinna. Först då ska han få en ny chans.
På liv och död. Sådant man säger.

Antagligen kändes det romantiskt. Stora känslor, stora ord.

Men detta är ingen kärlekshistoria. Det är en berättelse om besvikelse och krossade drömmar. Svartsjuka, rädsla och besatthet. En berättelse om allt annat än kärlek.

Nu när alla pusselbitar fallit på plats låter allt så enkelt. Samtidigt – fullständigt obegripligt. Jag har alla ord framför mig på skärmen, läser dem om och om igen.
”Jag skulle kunna döda för att få dig tillbaka.”
”Bevisa det.”
Jag förstår ingenting.
Det där är ju bara sådant man säger.

(Nyhetskolumn publicerad i dagens Aftonbladet. Läs mer om mordet i Stureby här.)

Om ni undrar vart jag tagit vägen så jobbar jag med det här idag.

Då kan man inte direkt tänka på något annat.

Jag skulle behöva er hjälp, till ett jobb.

En ätstörningsspecialist ska få ta ställning till olika myter och föreställningar om ätstörningar – ni vet, ”sant eller falskt” och så en förklaring – och jag tar hemskt gärna emot tips på hur sådana myter och föreställningar kan låta.

Exempel: ”Alla som har en ätstörning är underviktiga”, ”man kan aldrig bli helt frisk från en ätstörning”, ”man måste vara döende för att få vård”, ”det är modetidningarnas fel att anorexi finns”.

Det spelar ingen roll om ni redan vet att ert påstående är sant eller falskt, så länge det är något ni uppfattar som en vanligt kommande föreställning om ätstörningar.

Tack, snälla.

Evelina Maria.

Det här är en av världens finaste flickor.
Och då menar jag inte att hon är vacker att se på.
(Även om hon ju är det också. Som ni ser.)
Utan att hon är en sådan som om jag fick vara sexton igen skulle bjuda henne på te och polarkaka varenda kväll, krypa upp i soffan och lyssna på The Shins och Simon & Garfunkel och läsa Johanna Nilsson tätt intill.

Men nu är jag vuxen och får nöja mig med Evelinas mail och vet ni, det är en ära bara det.

Morgonpromenad till jobbet och livet är inte direkt outhärdligt. 

Snabb fråga.

Är du kille, pojke, man?

Lämna en kommentar i så fall. Det vore helt enkelt intressant att veta om jag har några läsare som inte är tjejer, flickor, kvinnor. Och ni får gärna skriva en rad om varför ni läser. Vad det är ni uppskattar med bloggen/krönikorna.

Thanx.

När Rebecca Bloomwood shoppar blir hennes värld genast vackrare.

Men så snart hon lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så hon shoppar lite till. Att hon är pank är inga problem – hon har ju tolv kreditkort.

Rebecca är en så kallad ”compulsive shopper”, och just den sortens shopaholic vi gärna identifierar oss med: modetokig och härligt glammig, charmig och obekymrad. Just nu kan vi se henne skuldsätta sig upp över de juvelprydda öronen på bioduken i ”En shopaholics bekännelser”. En söt och rätt menlös Hollywoodrulle om en söt och rätt menlös tjej som shoppar för mycket. Eller en film om ett missbruk som förstör liv, förledande förpackad i rosa omslagspapper.

Köpberoende har kallats ”The smiled upon addiction” – ”beroendet man ler åt”. Det anses helt enkelt vara ganska komiskt.

”Titta, hon har inga pengar men hon bara måste ha den där klänningen. Är det inte lustigt?”

Dessutom påhejas köpberoende ivrigt av hela det kapitalistiska samhället, som tjänar stora pengar på de drabbades hejdlösa konsumerande. Medan allt fler förlorar sina jobb uppmanas vi att ”shoppa oss ur krisen”. Många lyder. Och världen blir genast vackrare. Men så snart de lämnar butiken försvinner det magiska skimret. Så de shoppar lite till.

Att ”En shopaholics bekännelser” har premiär mitt under pågående lågkonjunktur är strålande. Det säger producenten Jerry Bruckheimer till P1:s ”Plånboken”.

– Det är perfekt tajming. Rebecca har finansiella problem, men hon reder ut dem, blir kär och får ett jobb hon verkligen vill ha. Det visar att man kan vända sina finansiella problem till något positivt, om man bara är smart.

Kanske borde producenten fråga sig hur stor del av Rebeccas framgång som handlar om hennes intelligens, och hur mycket som beror på att hon är en karaktär i en putslustig romantisk komedi.

För de flesta andra köpberoende ser framtiden inte lika ljus ut.

Ensamstående mamman Lisa i Los Angeles äger hundratals designerklänningar och nästan lika många par jeans. I dokumentärserien ”Secret lives of women” får vi se henne tjuta av lycka varje gång hon hittar ett nytt plagg som får följa med hem. Och det gör hon nästan jämt. När det kommer till kläder verkar pengarna aldrig ta slut.

Men Lisa har inte råd med hyran. Hon har inte råd med sjukförsäkring åt sig själv eller sina två barn.

Istället håller hon tummarna. För att hon och hennes döttrar inte ska hamna på gatan, för att flickorna inte ska bli sjuka eller skada sig.

Och så köper hon en klänning till.

Hur lustigt är det egentligen?

(Krönika publicerad i Sofis mode, april -09)

Jag gick på toaletten och  passade på att måla naglarna med Ingelins röda Chanelnagellack. I smyg.

Sen insåg jag att det inte är helt lätt att dölja rödmålade naglar.

Så jag erkände.