Dagens kolumn finns här.

Underbara Monica Gunne har en väldigt viktig kolumn i Aftonbladet idag. (På samma tema som min första kolumn, faktiskt.)

Ni borde verkligen läsa den, allihop.

Nyss: Allra godaste frukosten, inklusive både dagens och gårdagens morgontidning. Lyx.
(Och tro’t eller ej, det gömmer sig faktiskt flingor under jordgubbarna.)
Nu: Återbesök hos läkare.
Sen: Jobb, jobb och ännu mer jobb.
Soundtrack: Bright Eyes – Bowl of Oranges

Ha det fint, rara ni.

Ny krönika uppe på Sofis mode. Läs den här.

Jag måste erkänna att jag hoppas att ni tycker om den. Den betyder nämligen ganska mycket för mig.
Ni förstår… jag blir så ledsen. När vi sitter ensamma och skäms. Inte vågar prata. Inte med andra. Inte med varandra.

Det är bara så förbannat onödigt.

Mat-e-mat-ik. Hihi. (Förlåt.)

Pyttipanna plus stekt ägg plus rödbetor är lika med väldigt gött. Bara så att ni vet.

Nu skriver jag kolumn till fredagens Aftonbladet. Min andra ”riktiga” kolumn. Det är svårt och häftigt och jag känner (som så många gånger förut) en enorm respekt för alla som lyckas skriva relevanta, tankeväckande och stilistiskt vackra kolumner. Vecka efter vecka, år efter år.

Själv har jag hunnit skriva nästan femtio krönikor under det senaste året. Femtio.

Tanken på att skriva femtio till är helt ogreppbar. Och om vi ponerar att jag skulle fortsätta skriva lika många krönikor och kolumner som jag gör just nu – en krönika i veckan till Sofis mode och en kolumn varannan vecka till Aftonbladet – skulle det betyda att jag kommer att skriva 78 stycken under det kommande året. Sjuttioåtta. 52 stycken på 2500 tecken, 26 stycken på 3000 tecken. 208 000 genomtänka tecken.

Okej. Jag ska genast sluta upp med mina matematiska krumbukter och skriva istället.
Jag känner att det är absolut nödvändigt.

Men åååååh. Jag lyckades nyss rita ett tre centimeter långt bläckstreck på mina allra finaste byxor. Skit.

Hjälp! Hur får jag bort det?

(Alla förslag som involverar att genast ta av mig byxorna diskvalificeras tyvärr, eftersom jag hellre offrar de fina jeansen än sitter på redaktionen i bara trosor.)

NU:

DÅ?

Tidigare ikväll.

D: ”Shit, vad har hänt med Jens Lekman? Både webben och XX (reporter på Aftonbladet) har mailat ut och frågar efter hans telefonnummer.”

A: ”Tja, han lär ju knappast vara död. Då skulle de väl inte vilja ringa just honom?”

D: ”Sant. Tur. Fan, jag har ju hans nummer! Vänta, ska bara maila iväg det.”

…och en liten stund senare:

Till den stackars sjuklingens ära tycker jag att vi tittar på den här fina versionen av ”Your Arms Around Me”. Tjugoåtta sekunder in i klippet kommer ett härligt pinsamt ”förlåt mig”-moment ni inte bör missa.

Bli frisk snart, Jens. Du är så fin. Om jag var åtta år skulle jag skriva att du borde drabbats av fininfluensan istället. Men nu är jag närmare trettio än tjugo, så jag vet att man inte bör skämta om sjukdomar.

Men ändå. Fininfluensan. Tihi.

Nu ska jag sova, för det har jag lovat min mamma. Inte många vuxenpoäng där.

Hej från jobbet!

Snart åker jag hem till min nystädade lägenhet. Ååååh. Det ni.

Eftersom resten av veckans kvällar kommer att ägnas åt att skriva krönikor och kolumn ger jag mig själv ledigt ikväll. Jag ska äta något gött (några förslag?) och kolla på Gossip Girl med David. Och bara… gå runt. Bland allt det rena.

Jag har en känsla av att jag skulle behöva storstäda lite oftare. Om det ger sådana här serotoninkickar är det ju idiotiskt att låta bli.

För ett par veckor sedan kunde man läsa en trevlig intervju med ännu trevligare Martin Stenmarck i Aftonbladet Söndag.
Nu kan man läsa den på nätet också. Här.
Gör det om ni vill.

Jo, förresten – det är alltså jag som har skrivit den, om det inte framgick.