En ny fin Sofis mode är ute idag, med en ny fin krönika av mig. Eller, ja, fin och fin. Den är lite rolig, i alla fall. Tycker jag själv. Ehm. Ja. Läs!

Och lyssna.

Åååh.

Ni som brukar vara hemma hos mig – nästa gång ni kommer förbi lovar jag att ni knappt kommer att känna igen er.

Jag har storstädat.

Slängt ett halvt ton skräp, dammsugit, torkat, diskat, skrubbat, putsat, sorterat.
Känner mig så sanslöst duktig. Typ som en… god fe. Eller som en vuxen. En vuxen som Tar Ansvar För Sitt Hem.
(Och Sin Situation.)

Nu kryper jag ner mellan helt nya lakan för att kolla sista avsnittet av ”Privileged”. (Sjukt irriterande serie. Ändå kommer jag sakna den.)

Ja, det var bara det. Godnatt, söta ni.

Titta, vad fin den är!

Härmed följer en anledning att älska internet.

Okej. Så, jag behöver en tärning. (Jag kan inte leva utan tärningar. Det är en av mina mer pinsamma hemligheter, så jag tycker att vi lämnar bakgrunden till en annan dag. Eller så glömmer vi det.) Men… jag hittar ingen. Letar och letar. Hittar fortfarande ingen. Är så trött så trött och orkar verkligen inte riva upp hela lägenheten.

Så slår det mig.
Google.se.
Skriver in: virtual dice.
Och jajamen.

Virtual dice.

Någon har verkligen suttit och knåpat ihop en virtuell tärning. Och jag är den personen evigt tacksam.

Har ni någon otippad sajt som gör er extra tacksamma över att ha en bredbandsuppkoppling?

(Ja, jag vill att ni kommenterar. Det är väldigt obvious, jag vet. Men jag är gräsänka just nu och uuuttråååkad. Vill ha virtuellt sällskap. Och nej, jag är inte sugen på cybersex, thank you very much.)

By the way – spammailen jag får till min gmail blir verkligen mer och mer desperata.
Deras senaste taktik för att få mig att förstora min penis och köpa Viagra och bantningspiller är att förolämpa mig.
Såhär ser det ut i min spam-korg:

De tänker alltså att… om de uppmanar mig att gå ner i vikt, och sen lägger till ett catchy ”FUCK YOU”, så ska jag bli extra sugen på att plocka fram kontokortet? Klockrent. Förstår inte varför inte alla använder sig av detta geniala marknadsföringsknep.

Okej, det var allt. For now.

Jag var alltså på jobbet idag.

Det var för… jobbigt. Den sista halvtimmen kunde jag knappt sitta upp. Väl hemma tryckte jag i mig en enorm portion pyttipanna, och sedan dess har jag bara legat här. I sängen. Precis som jag gjort de senaste två veckorna.

Det tar aldrig slut, det här. Så känns det.
Jag kan bara hoppas att det går bättre imorgon. Att jag orkar lite mer för varje dag.

Förresten, har någon av er lyssnat på något bra sommarprat i Sommar i P1 de här veckorna? Tipsa gärna!

Jag är tillbaka på jobbet!

Vet inte riktigt hur det gick till. Jag bara vaknade och åkte hit. För första gången på två veckor. Och nu sitter jag här på min stol vid mitt skrivbord och äter en dammsugare, förlåt filmrulle, förlåt punschrulle.

Om jag är frisk? Njae. Näe. Jag vet inte. Friskare, i alla fall.
Och framför allt så är jag här.
Uppe ur sängen, va, bara det!

Ha en alldeles fantastisk dag i solen, darlings.

Det är två veckor sedan jag fick lunginflammation i båda lungorna.
Jag borde vara frisk vid det här laget.
Det är jag inte.

Den senaste veckan har min kropp dessutom lagt till ett gäng migränanfall. Vidrig jävla migrän som försöker spränga skallen inifrån och gör att jag kräks av smärtan. Gårdagen kändes mest som ett skämt. Inget särskilt roligt sådant.

Jag har hela tiden trott att skulle vara tillbaka på jobbet imorgon. Jag har till och med mailat min redaktör och sagt det, jajamen Anna, på måndag är jag tillbaka på redaktionen!

Och nu känns det bara så svårt.

Jag sitter och skriver krönika till Sofis mode. Försöker. (Men imorgon går tidningen iväg till tryckeriet, så det är inte som att jag har något alternativ till att bli färdig.)
Jag har suttit i timmar. Inte mycket har hänt.
Yrseln gör tankarna tröga och fingrarna svaga.

Utanför är det sommarens varmaste dag. Migränen lurar bakom pannbenet, hög på ljuset och hettan. Påminner mig om att jag måste fortsätta kämpa med krönikan. Och det är ju sant.

Jag ville bara berätta för er varför det inte hänt så mycket på bloggen i helgen, och försäkra er om att jag inte är död.
Bara lite nedsliten.

Ny krönika har lagts upp. Från förra veckans tidning, tror jag. Här.

Det verkar som att man kan missuppfatta den som att jag inte tycker att romantiska filmer borde få finnas, eller som att jag inte förstår skillnaden mellan verklighet och film. Det är naturligtvis inte sant.

Nej, krönikan handlar om hur svårt det kan vara med kärlek. Men det tror jag att ni förstår ändå.

Hanna frågar:

Hur kommer det sig att du har så mörka färger medan dina syskon (Amanda tänker jag främst på, vet ju inte hur de andra ser ut) är så ljusa? Är din pappa väldigt svarthårig?

Alla mina syskon – Axel, Amanda och Wendi – är halvsyskon.
Halvsyskon.
Jag hatar det ordet. Det är ett förnedrande skitord. Men nödvändigt att ta till just när det gäller mitt och mina syskons utseenden.

Axel, Amanda och jag har samma mamma. Hon är ljus, precis som Axel och Amandas pappa. De fick en salig blandning av sina föräldrars gener, just så som det är tänkt, och blev, föga förvånande, ljusblonda båda två.

Wendi och jag har samma pappa men olika mammor, och arvsanlagen på min fars sida är väldigt dominanta. Jag, min syster och våra kusiner Lauren och Leah är väldigt lika i färgerna – fräkniga, blåögda och brunhåriga.

Jag misstänker att det betyder att jag inte behöver fundera på hur mina barn kommer att se ut. De lär se ut ungefär såhär:

Liten, liten Annika.

Just det, förresten – min pappa är inte svarthårig, han är gammal och gråhårig!

Kram.Papps och Sunshine. Jo, så heter jag hos pappa.
Très flower power, je sais.

Min syster Wendi är en av världens finaste flickor. Hon bor i Los Angeles med vår pappa Mike, fyller sexton i december och vi hörs alldeles för sällan.
Det har jag skrivit krönika om. Ni kan läsa den här.

Min kusin Leah är nyss fyllda tjugo, pluggar journalistik på Western Washington University och läser den här bloggen med hjälp av något slags översättningsverktyg. Puss fina!Leah bloggar själv här.

Leahs storasyster Lauren har också pluggat på WWU, fast läst Internationella Relationer. Dessutom drog hon till Tel Aviv i ett år och pluggade Political Science. Lauren var en riktig prom queen-babe i high school (eller ja, hon var homecoming queen) men lyckades bli en otroligt vettig tjej ändå. Fantastiskt.

Ja, och så har vi den rågblonda sidan av min familj:

Inte konstigt att folk brukade tro att jag var familjens au pair…

Det här är min syster Amanda.
Hon fyller sexton om två veckor och är en av mina bästa vänner.
När hon var en liten guldlockprinsessa var hon sjukt duktig på att tillverka väskor av papper. Idag är hon sjukt duktig på det mesta.

Min bror Axel – som snart flyttar till Sverige!Och fyller nitton gör han också. Om elva dagar.
Han har just kommit tillbaka till Spanien (där mammas sida av familjen bor) från en sådan där postgymnasial hitta-sig-själv-resa. Han har varit i USA, Tokyo och på en söderhavsö. Låter hemskt jobbigt, tycker jag. Eh.
Jag längtar efter att han flyttar hit. Då ska jag vara världens jobbigaste storasyster och säga ”men hur går det med kärleken då?” minst tre gånger i veckan.

Ja, det var min familj, det. Nu vet ni mer.

Okej. Den här videon föreställer alltså mig under P3-sändningen, när jag får veta att de pratat med min bästa vän Fanny.

Jag hade faktiskt ingen aning om att jag har ett så sanslöst lustigt minspel. Plötsligt är det väldigt lätt att förstå dem som påstår att jag ibland kan bli ”lite mycket”. Haha!