Det känns alldeles livsviktigt att ni alla får veta hur kär jag är i den här bloggen.

Den är skriven av Nicolina som är femton och fantastisk.
Läs den. Från början till slut.
Som en bok.

Såhär tjusig var jag häromdagen. Bara så att ni vet.

(Här skrev jag en låååång och ingående beskrivning över allt jag gjort idag. Med exakta tidsangivelser. Som tur var insåg jag snart hur abnormt ointressant det var. Raderade naturligtvis hela skiten. Problemet är ju att det allra, allra mesta jag gör, upplever, tänker och känner är precis lika ointressant. Så då finns det ju egentligen ingenting alls att skriva om i den här bloggen.)

Foto: Annika Marklund a.k.a jag.

Varje gång jag behöver distrahera mig själv med en söthetsöverdos går jag in och kollar här.

Åh, vet ni vad?

Den 24:e juni ska jag sommarprata i P3!

Programmet sänds mellan klockan tio och elva på förmiddagen, och ni som lyssnar kan ringa in och ställa frågor eller diskutera med mig. Det tycker jag verkligen att ni ska göra! Jag som aldrig har tid att prata i telefon annars, nu har jag äntligen ett gyllene tillfälle att få samtala med er, mina allra finaste läsare.

(Ja, och så blir det förstås lite pinsamt om ingen ringer. Jag borde kanske muta min bästa vän Fanny med en middag för att hon ska sitta och ringa in med olika röster. Hmmm. En rätt bra idé, eller hur? Fast jag pratar ju med Fanny jämt, så det vore roligare om ni ringde.)

Jag är verkligen ingen van radiopratare, för att uttrycka det milt, men Camilla Zamek som sitter med som ”sidekick” verkar vara rarast någonsin, så det ska nog gå bra. Camilla har till och med lovat att bjuda på godis i studion. Och alla vet ju att bjuda på godis tyder på en enorm godhet (förutom när den som bjuder är en gubbe i skåpbil).

I alla fall. 24:e juni. Om tre veckor. Lyssna då! Snela?

(Oroa er inte för att glömma bort det, jag lär påminna er både en och två gånger om jag känner mig själv rätt.)

Varje gång jag hör en såhär fantastiskt härlig låt tackar jag mig själv för att jag sedan länge släppt min skitnödiga indie/lo-fi/electro/britpop/bitpop-elitism.

Tänk vad mycket jag hade missat annars!

Jag visste väl att jag aldrig borde sett Twilight.
Men i natt gav jag efter.
Och nu är jag hopplöst in love with Edward Cullen.

Skit också.

Herregud.

Jag vill inte att sådant här ska kunna hända.

Någon annan än jag som får jäkligt obehagliga Lost-vibbar?

Klirr, klirr!

Imorgon blir det tydligen regn och svinkallt – fan ta dig, svenska sommar! – men ännu skiner solen. Så jag passade på att vara extra somrig idag.

Extra somrig betyder, i min bok, sandaler. De har dragkedjor bak som liksom klirrar när jag går. Det låter som att jag har kobjällror runt anklarna. Här-klirr-kommer-klirr-jag!-klirr. Tur att mitt jobb inte innebär att jag ska vara ute och smyga på folk. Det hade möjligen funkat om jag wallraffat i en kohage.

Lördag.

Sol som strålade rakt igenom min SPF30 och gjorde huden svedd och fräknig, skärgård, tusentals mygg och fotografering för underbara Johanna Vikmans nya kollektion (vår/sommar -10, kommer ut nästa vår). Jag och Johanna träffades när jag plåtades för hennes förra vårkollektion We’ll always have Paris – den som är ute nu – precis efter midsommar förra året, och resultatet av det mötet ser ni varje gång ni går in på min blogg. Ja, bilderna i min ”header” längst upp i bloggen, alltså.

När kvällen smög sig på gick vinden från sval till isande kall, och medan resten av teamet svepte in sig i tjocktröjor och halsdukar försökte jag se sommarhärlig ut i Johannas fina små klänningar, kjolar och shorts. När vi äntligen satte oss i bilen för att åka tillbaka till Stockholm tog det över en timme med full värme på ac:n att värma upp min myggbitna kropp. Väl hemma somnade jag, fullt påklädd, tjugofem minuter in i Love Actually.

Med andra ord: en helt fantastisk lördag.

Min iPhone hängde med på plåtningen och knäppte några kort, den också:

Jag sitter i bakluckan på en hyrbil i frisörkappa och väntar på att bli kamerasnygg.

Susanne är den som hjälper mig att bli det.

Hon har massor av prylar med sig ut i skogen. Snygg-prylar.

Fotograf-Camilla tar en bild på mig i min frisörkappa. För att kolla ljuset, eller något.

Sedan studerar hon och Johanna bilden noggrant. De hummar. Hmmm. Hmmmm.

När jag är fixad och insmord med ännu mer solskyddsfaktor tar vi massor av bilder. På stranden, i skogen, liggande på stockar och balanserande bland brännässlor i vassen.

Massor, massor, massor av bilder. Som jag inte får visa upp förrän nästa vår. Men de blev löjligt fina, så vitt jag såg.

Framåt natten åker vi hem. Det är skrattretande vackert.

Ny krönika uppe nu – här.

En som inte handlar om vare sig ätstörningar eller skönhetsideal.

Utan om kärlek.