Här sitter jag och jobbar idag. Har precis lämnat den första Lady Gaga-texten, som ska gå i morgondagens Aftonbladet.

Det finns definitivt betydligt sämre nödkontor än lobbyn på Beverly Hills hotel. Det enda problemet är att det är lite svårt att koncentrera sig, eftersom det kommer fram folk var femte minut och vill prata lite – eller ta en bild. Som den här ovanför.

”Du ser bara så härlig ut där du sitter”, sa den någorlunda smakfullt plastikopererade och väldigt vänliga damen. ”Låt mig fotografera dig! Det blir ett minne för livet!”

…okej.

Hon hade lite problem att ställa in skärpan, min personliga fotograf. Jag sa att det blev ju himla fint ändå.

Den här bilden fick jag dock be en kille som jobbar på hotellet att ta.

”Jag har precis skickat in en artikel till en svensk tidning och skulle behöva en bild på mig utanför hotellet, en närvarobyline liksom”, sa jag.

”Yeah right”, sa han. ”Du är bara en turist som vill ha kort på dig själv! Erkänn!”

Men han tog åtminstone bilden.

(Förresten. Jag har gula strumpbyxor på mig. Det är inte en misslyckad brun utan sol-bränna.)

Just nu sitter jag inne på damtoaletten och skriver. En man i fyrtioårsåldern som hemskt gärna vill bli stand up-komiker – gissar jag, eftersom han drog en sisådär sjuttiofem skämt inom loppet av tio minuter – tycker nämligen att jag ska sitta och skratta åt hans skojighet medan jag väntar på att pappa ska komma och plocka upp mig med bilen. Det tycker inte jag. Jag vill hellre blogga.

Vänner!

På måndag kväll klockan 17:30 ska Sofis mode ha en liten workshop. Min underbara chef Annica är ute efter tjugo läsare som kan komma till redaktionen och berätta vad ni tycker om tidningen – ni vet, vad gillar ni, vad gillar ni inte, vad vill ni ha mer av, vad saknar ni, vad kan vi göra bättre?

Workshopen tar ungefär en och en halv timme, det bjuds på något att äta – och veckans nummer, förstås.

ÄNDRADE PLANER!

Såhär skriver Annica:

”Vi gör ett nytt försök med fokusgrupp måndag 11/4. Jag föreslår att vi kör kl 18 – så hinner folk komma!

Vid det laget kan vi lova något att äta, veckans tidning, Sofis böcker och en välfylld goodiebag.”

Ni som bor i Stockholmsområdet och tycker att det vore roligt att påverka innehållet i tidningen får hemskt gärna anmäla er till sofiworkshop@aftonbladet.se.

Nu ska jag fortsätta att skriva – för vet ni, jag har precis intervjuat Lady Gaga!

…och så var läsarkvällen fulltecknad. Härligt att folk engagerar sig!

Photo by Chris Steinbach

Hon är ju bara så vacker, syster min.

Min pappa är inte så förtjust i att lämna huset. Men härom morgonen lyckades jag övertala honom att följa med mig och äta frukost. Vi åkte till ”The Little Café”, ett litet hål i väggen där de serverar helt underbara pannkakor.

Titta så glad han är att hans dotter tvingar ut honom once in a while!

Jag vet inte vad det är som gör det, men det är så mycket lättare och roligare att prata med min pappa när vi åker iväg och gör någonting än när vi bara sitter hemma.

Och så råkar jag vara väldigt förtjust i pannkakor. Dubbel bonus!

J undrar:

”Jag åker till LA på måndag för bilsemester längs kusten med tre manliga geeks. Med andra ord kommer jag få exakt jättelite tid till shopping i LA, och då gäller det att lägga tiden på rätt ställe. Tänker mig shysta, billiga käder, och det känns som att du och jag har rätt lik smak. Så, om man ska shoppa på ett ställe i LA, vart ska man?
Tusen tack!”

Hörrni! Jag har världens sämsta koll på LA-shopping. Går mest in i random vintagebutiker eller vanliga shoppingmalls och kikar runt. Har vi någon LA-expert på bloggen som kan komma med tips till J?

Att blogga från LA var betydligt svårare än jag föreställde mig. Det är så sällan jag är vid en dator, och när jag väl är det är jag helt panikslagen över allt jobb jag halkat efter med att bloggen helt enkelt får stå tillbaka.

När jag fantiserade om hur den här resan skulle bli missade jag en ganska avgörande detalj: jag kör inte bil. Eller jo, det gör jag ju, hemma. Men jag vågar inte köra bil här. Och… då tar jag mig helt enkelt ingenstans. Är ständigt beroende av att övertala andra att skjutsa mig. Det är en, rent ut sagt, ganska pissig känsla. Att jag lyckats dubbelboka mig på flera håll gör det inte enklare direkt.

Nej, fan. Jag har inte ens varit här halva tiden och jag längtar redan hem. De jag träffar och umgås med är otroligt fina människor, men jag är van att sitta i mitt hus och jobba hela dagarna och få nio timmars sömn per natt – varken mitt kropp eller mitt psyke pallar med att leva det här vansinnigt struliga livet. Är så galet stressad över alltihop just nu. Hoppas att det är en övergående känsla. För jag är ju liksom inte här för att gå runt med panikkänsla i magen. Det kan jag lika gärna göra hemma.

Ja, efter lördag kommer som bekant söndag och jag vaknade upp i Johannas soffa.

Det var inte jättesvårt att se att det hade varit fest kvällen innan.

Mitt ansikte gav också en ganska tydlig hint. ”Du ser ut som hon i The Grudge”, sa min snälla syster. Just det, hon var också med på festen, men som sagt hade jag glömt att jag hade tänkt att fotografera.

Jag gick ut och kände på vädret. Det var varmt och verkade som att det skulle kunna bli soligt. Sedan gick jag in igen och vi låg i sängen och såg på film hela dagen.

Först vid fem kände vi oss i form för att ta oss ut. Vi åkte till ett ställe som heter Pitfire och åt pizza.

Min syster körde och tyckte att det var tråkigt att leta parkeringsplats. Eller så var hon kanske bara koncentrerad.

Fåniga tjejer.

Min syster hade galna skor på sig på lördagen och tjatade till sig att få låna mina kängor på söndagen. Så jag fick snällt vingla omkring i högklackat.

Sistahs!

She is such a weird kid.

Eh… jag försökte komma ner till Johannas nivå. Smidigt!

Sedan åt vi pizza och köpte onödigheter på American Apparel och efter det åkte jag och syster hem och däckade klockan nio på kvällen.

Hittills är resan till stor belåtenhet. Det måste jag säga. Ändå har jag hur mycket roligt som helst inplanerat, så det finns möjlighet att den bara blir bättre och bättre! Även om jag saknar mina sötnosar där hemma hur mycket som helst. Särskilt när jag vaknar på morgonen och upptäcker att de inte ligger där bredvid mig.