På t-banan läser jag i Metro att biljetterna till Britney Spears Globenspelning släpps idag.
Fan vad kul, tänker jag. Klart att man måste gå och se Brittan! Jag menar – varför inte?

Så kommer jag till jobbet. Går in på Ticnet.
Och får svaret på frågan ”varför inte”.

Storhetsvansinne, någon?

Jag tycker att min krönika borde skriva sig själv.
Det gör den inte, konstigt nog. Men jag tänker inte ge mig.
Så jag passar på att sno en lista från fina Idas blogg.
Vettigt, eller hur?

Regler:
– Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
– Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn.
– Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord.
– Om personen som utmanade dig har ett namn som börjar med samma ord som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
– Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar.

Lycka till!

1. Vad heter du? Annika
2. Ett ord på fyra bokstäver: Armé
3. Flicknamn: Alice
4. Pojknamn: Adam
5. Yrke: Arbetsterapeut
6. Färg: Azurblå
7. Klädesplagg: Anorak
8. Mat: Anklever
9. Sak i badrummet: Astmamedicin
10. Plats/stad: Arboga
11. En orsak att vara sen: Avstängd tunnel
12. Något man skriker: Assåvafaaaaan!
13. Film: A clockwork orange
14. Något man dricker: A-fil
15. Band: ABBA
16. Djur: And
17. Gatunamn: Atterbomsvägen
18. Bil: Alfa Romeo
19. Låt: Always On My Mind
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Amning

Jag utmanar Kajsa, Anna, Fridah, Agnes och Lina. Och alla andra som vill, såklart.

Titta vad jag hittat.
En flicka och en blogg det vore alldeles för lätt att bli kär i.
Och alldeles för smärtsamt att förlora.

Den perfekta blandningen av sagoperfektion och realism.

Jag ville bara dela med mig av den.

(Alla bilder är lånade från Idas blogg.)

Jag tycker så otroligt mycket om den här videon.
Den är bara helt fantastiskt fin.
Precis som låten.
Och precis som skrämmande vackra Jannike.

När hon inte bär omkring på en guldfiskskål bloggar hon här.

Foto: Annika Marklund.

Bilden här ovanför föreställer Världens Osexigaste Kvinna enligt runkmagasinet FHM.

Hon heter Charlotte Roche och hennes extremt omdebatterade – och försäljningsmässigt otroligt framgångsrika – debutroman Våtmarker har just kommit ut i svenska bokhandlar.

Just nu sitter jag och skriver krönika om Charlotte och hennes bok, men ni kan också läsa ett långt reportage om henne, skrivet av mig, i nya numret av amelia (i tidningen, inte på nätet).
Gör gärna det.

Duktiga, fina Fridah Jönsson skriver krönika om kroppsuppfattning och matångest här.

Härligt. Jag sträckte mig nyss efter mobilen och lyckades välta ut ett fullt glas vatten över sängbordet och golvet.
Men det enda som dränktes var mobilen, mitt pass, iPodlurarna, min kalender, fjärrkontrollen till teven, två böcker och hela innehållet i min handväska.
Tur i oturen.
Eh.

Den här låten strömmar ut genom badrumsdörrens springor. Jag var direkt tvungen att googla texten för att kunna hitta den åt er på youtube. Så att vi kan lyssna på samma låt, liksom. Allihop.

Det som hittills hänt idag är följande:
– Jag har drömt om sjukt söta kattungar.
– Vaknat av telefonsamtal.
– Föreslagit brunch.
– Blivit nedröstad.
– Insett att jag måste skriva krönika idag och fått panik.
– Plötsligt kommit ihåg att jag faktiskt redan kommit på ett ämne, och att min panik alltså är helt ogrundad.
– Funderat på vad jag ska äta, nu när jag inte får gå iväg och käka brunch.
– Lyft upp laptopen från golvet och börjat skriva ett inlägg om ingenting.

Och ungefär där är vi nu.

Såhär fånigt glad är jag efter en ganska fantastisk kväll på Café Cinema. Debatt om filmbranchen med tre svenska regissörer, bland annat Lisa Siwe som regisserade I taket lyser stjärnorna. Den allra, allra, allra finaste svenska film jag sett. Jag och Fanny betedde oss som två fjortonåringar på E.M.D.-konsert när vi till slut vågade oss fram för att berätta hur mycket vi älskade filmen, hur vi storgrät och gapskrattade oss igenom den, hur vi var så tagna att vi knappt klarade att lämna salongen.
Hon var naturligtvis världens raraste kvinna. En så obeskrivligt varm, inspirerande människa.
(Har ni inte sett filmen ännu – gör det. Så snart den kommer på dvd. Lova.)

Lördagen blev en bloggfri dag. Jag behövde helt enkelt promenera i solen, städa lägenheten, krama mina vänner.
Nu har jag nattätit spagetti carbonara och är redo för nattens andra How I Met Your Mother-avsnitt.

Åååh. Jag är så trött att jag inte har någon aning om vad jag skriver, så det är nog dags att stänga ner bloggen innan jag lägger upp ännu mer trams. God natt, raraste ni. Eller, om ni läser det här på söndag morgon: God morgon. Ta hand om er själva ordentligt idag.
Det förtjänar ni.

Ja, jag har lagt upp den här låten förut.
Men jag lyssnar på den på repeat just nu, och den tål att läggas upp igen. Och igen, och igen.

Jag ligger i min säng, somnade till en stund men vaknade av att min kropp nästan kokade. Det tog ett par förvirrade sekunder innan jag insåg att jag låg fullt påklädd, nedbäddad under två täcken, med laptopen placerad på magen.
Nu har jag klätt av mig, borstat tänderna, tvättat av arbetsdagens ansikte.

Ligger och läser era texter. Försöker att inte gråta.
Ni skriver så fantastiskt självutlämnande, så öppet och naket, och det gör så jävla jävla ont att läsa. Och samtidigt – i era texter finns så vansinnigt mycket hopp.
Jag vill att ni ska veta hur mycket det betyder att ni vågar, orkar och tar er tid att skriva om det ni gått igenom. Det ni gör är så fruktansvärt viktigt.

(Min favoritbloggare Linus Fremin håller med, läs hans fina inlägg.)

Har du övervunnit en ätstörning?
Vill du hjälpa andra att besegra sjukdomen?
Läs mer här.