HEJ!

Det som förbryllar mig mest med den här krönikan är, anmärkningsvärt nog, inte dess fullständigt obegripliga innehåll.

(Om ni ursäktar: hallå, 2004 ringde, de vill ha tillbaka sina idiotiska vem-vill-läsa-om-andra-människors-köttfärssås-argument!)

Nej, det som gör mig mest förvirrad är alla dessa underliga kommatecken.

”Ändå är Leif G W en person, vars blogg jag gärna skulle vilja läsa även i fortsättningen.”
”För en tid sen ägnade hon flera dagars bloggande åt att beskriva, hur jobbigt det var att städa källarförrådet.”

”De senaste dagarna har vi fått veta, att hon varit ute och shoppat (…)”
”En del bloggare påstår, att de bloggar därför att de älskar att skriva.”

Och så vidare. Och. Så. Vidare.

Är denna överdrivet generösa och rakt igenom felaktiga kommatering möjligen det nya sär skrivning?

Uppdatering:
Tydligen är hennes underliga kommatering, inte alls felaktig.
Den är bara, gammaldags.
Och man ska faktiskt värna, om det svenska språket.

Arbetsdag nummer två börjar… nu!

När jag kom hem från jobbet hade jag fått ett litet paket i brevlådan.
Nätfynd som nu trillat in.
I paketet låg den här klänningen.

Och de här finfinfina blå mockashortsen.

Både klänningen och shortsen kostade 149 kronor på ginatricot.se, och var tjusiga till mina nya sandaler från Zara.

De är de första sandaler jag någonsin ägt.
Jag brukade nämligen ha komplex för mina fötter.
(Mina tår är sneda och vinda och så har jag knölar som gör ont.)

Sedan glömde jag bort mina fåniga fotkomplex, men har ändå aldrig tänkt tanken att köpa ett par sandaler.
Tills jag hittade de här. Jag såg direkt att de var menade att bli mina.

Så, det var lite shopping, det.
Jag kände att ett shoppinginlägg passade perfekt just idag.
IN YOUR FACE, LÅGKONJA!

Det här är inte bara en av världens bästa låtar.
Det är också låten ur vilken jag lånat titeln till romanen jag skriver.

Och det gör den ju lite extra speciell. Åtminstone för mig.

Man skulle kunna säga att första dagen på mitt nya jobb är en smula… omtumlande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Förutom att jag önskar att ingen av mina vänner eller nya kollegor ska behöva lämna sina jobb mot sin vilja.

…jag kör ju med ett nytt typsnitt nu. Är det för litet? Svårläst? Säg till i så fall!

Det kan ju till exempel se ut såhär istället.

Första dagen på nya jobbet.

Jag känner mig som klassens nya elev.
Med en enorm skillnad: istället för att mötas av fniss och bortvända ryggar har jag tagits emot av fantastiska människor.

Det här kommer att bli riktigt, riktigt fina månader.

Och från och med idag kan ni som vill maila mig nå mig på annika.marklund@aftonbladet.se!

Den här filmen vill jag se och gråta ögonen ur mig.

Igår dansade jag till de hittigaste hitsen med mina finaste vänner (Sanna, alla saknade dig så mycket).

När jag kom hem klockan halv fyra, efter en osannolikt lång och dyr taxiresa, såg jag ut som på bilderna här ovanför. (Kameran fick inte följa med ut, jag är en sådan som lämnar in väskan i garderoben för att kunna dansa loss ordentligt.) Fluffig och rufsig och glansig och allt rött läppstift hade jag tuggat eller kladdat eller hånglat av, men ändå, spiknykter och sönderdansad och löjligt fånlycklig.

(Och min klänning är fortfarande finare än finast!
199:-, tror jag, på Gina Tricot.)