Min krönika om flickor som inte vill äta ligger uppe nu. Här.

Jag hoppas verkligen, verkligen att ni läser den.

(Trots att det där med att ”spy, svälta och hata sig själv” onekligen låter fruktansvärt deprimerande.)

Jag skriver roman och gosar med katterna.
Får lagad mat och fika och pussar av blöta nosar och sträva tungor.

Jag vill inte åka hem.

Det är så hjärtskärande vackert här.
Och då menar jag inte bara den meterhöga snön som ligger kvar och gnistrar trots att man kan gå utan jacka.
Utan också morfars skämt, mormors fläskkotletter och katternas svarta päls som doftar skog.

Jag fick världens vackraste strumpor i brevlådan häromdagen.
De är från Made By Noemi och jag borde inte köpt dem – alla mina pengar ska egentligen gå till skatt – men jag kunde bara inte låta bli.

Idag var jag och de tjusiga strumporna uppe på Aftonbladet och hämtade tidningar. Pratade med min underbara redaktör Annica, kramades med vänner och försökte fatta att det är mindre än två veckor tills jag börjar jobba. Där.
Känslan: en smula nervös, en rejäl dos förväntansfull.

När jag vaknar imorgonbitti kliver jag ombord ett plan upp till mormor och morfar.
Där är marken ännu täckt av snö. Vindarna fulla av frost.

Alltså känns det här som ett utmärkt tillfälle att frossa i sommarbilder.

När man egentligen har massor att göra men inte riktigt känner för att göra någonting alls.
Då kan man gå in här eller här och göra personlighetstest istället.

(Klicka på bilderna för större versioner.)

Nytt nummer av Sofis mode finns i butik idag, och det betyder ny krönika av undertecknad. Köp, läs läs läs!

(Förresten… är det bara jag, eller känns det som att Katie Holmes är på omslaget… ganska ofta?)

Jag har nyss lämnat två krönikor till Sofis mode. En bra och en okej.
Efter tio minuter ihopkrupen i sängen i form av en kringla med ont-i-magen-ångest har jag förlikat mig med tanken på att allt inte alltid kan kännas så jäkla bra. Ibland måste okej få vara nog.

Jag försökte skriva en krönika idag som verkligen inte fungerade. Gick och åt pizza och kämpade för att hitta en ny vinkel, en ny ingång, ett nytt sätt att lägga upp den.
Det gick inte.
Istället fick jag plocka ett annat ämne ur min, eh, mentala idébank och försöka göra det bästa av situationen. Och ibland blir ens bästa inte mer än gott nog. Jag antar att det bara är att äta några fler chokladkakor och gilla läget.

Ännu en bild från bläckfiskplåtningen. Fast, ja, utan bläckfisk. Med tantkrull, clownsminkning och hönsnät framför ansiktet istället.
Förfärligt tråkig bild, och inte blir den roligare av att jag är retuscherad för att se ut som en vaxdocka heller.

Det är intressant, tycker jag. Att det vidrigaste modebranschen vet verkar vara människors hud. Ja, näst efter livsviktigt underhudsfett, förstås.
Jag misstänker att de önskar att tekniken gjorde det möjligt att bara göra bilderna direkt i datorn istället.

För en halv evighet sedan åkte jag till en enorm studio i Berlin och poserade framför en kamera iklädd svart målarfärg, plastfolie och död bläckfisk.

Idag fick jag se två bilder från den dagen.

Och då är det klart att jag delar med mig.