Hemma nu.
Ren. Trött. Småfull.

Jag hade migrän och sov halva dagen, ändå kan jag knappt hålla ögonen öppna.

Hoppas att ni sover gott, vänner och läsare. Vi hörs imorgon.

Så länge,

/A.

En kär gammal vän berättade nyss att han träffat ”någon att gifta sig med”.
Då blev jag så lycklig att jag beställde in ett glas vin till. För att fira.
Men så insåg jag att när man sitter ensam på en bar är det lite sorgligt att fira.
Man har liksom ingen att skåla med.

Så jag skålar med er istället.

Jag är jävligt ensam just nu.
Det är ovant.

För att inte fundera på saker som ”om jag plötsligt skulle få veta att jag bara har tre månader kvar att leva, skulle jag skriva färdigt min roman ändå?” och ”skulle jag i så fall berätta om min förestående död på bloggen eller låtsas som ingenting?” klädde jag upp mig och gick ut och drack vin.

Ensam, förstås.

Nu sitter jag på en spansk bar med ett glas vin från Navarro, bredvid ett engelskt par som är på en av sina första dejter. Han försöker imponera på henne med att berätta om alla resor han varit på – Wien, Christiania (”like this… free… hippie-ish city in the middle of Copenhagen, where everyone smokes pot all the time, no, reeeally”), Costa Rica, New York.
Hon låter sig imponeras på.

Nåväl.
Innan jag gick hit klädde jag alltså upp mig. Och knäppte en massa kort.

Bland annat de här:

…och de här:

Och alla de här:

Ja, vad gör man inte för att döda tid.

Mormor!

Den här veckan får du inte glömma bort att köpa Sofis mode. Jag är med på sju fina bilder (ja, utöver min enorma bylinebild, förstås) i ett tjusigt modereportage.

Dessutom handlar veckans krönika om ett av mina specialämnen, nämligen America’s Next Top Model. Kanske inte jätteintressant för dig, mormor, men kanske för vissa av er andra som läser?

I alla fall. Tidningen finns att köpa med Aftonbladet för nästan inga pengar alls, idag, imorgon och på onsdag.

Dessa skönheter har jag spanat på i flera månader nu.
I lördags tänkte jag att, näe, nu ska de tamejfan bli mina.

Men i kön ångrade jag mig. De var helt enkelt för dyra. (Och jag skulle förmodligen aldrig använda dem. Någonsin.)
Det blev en kavaj istället.

Och en halvtimme senare hittade jag mina underbara kängor.

(Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här, men det känns som att jag får göra det. Som att man får det när man har en blogg.)

Min Sanna och jag.
Promenerandes i vintersolen.

Såhär ser jag ut ikväll.
Ganska fin, om jag får säg det själv.
Och vem ska stoppa mig, liksom?

Kavajen är ny och från Zara, jeansen är Cheap Mondays, hatten är gammal och skorna är nya och från Vagabond.

Och nu ska jag äta pasta med soltorkade tomater och kyckling.
Det är en bra lördag.

Mina fina, fina, fina nya kängor.

Knappt 400 spänn på Vagabonds 70%-rea.
Livet känns, ärligt talat, lite härligare sedan de blev mina.

Min tjej.

Det har inte blivit mycket bloggande sedan jag slöt upp med Sanna i torsdags, jag vet. Jag hoppas att ni förlåter mig för detta – vi har helt enkelt väldigt lite tillgång till nät (och väldigt, väldigt roligt).
För att ni ska känna er mindre bortglömda tänkte jag uppdatera er lite på vad som hänt i våra föga händelserika liv sedan i torsdags.

Först: Min Sanna bor i Uppsala, vilket inte borde kännas som så himla långt bort, men det finns alldeles för sällan tid att ses. Jag vet inte om det har något att göra med att hon pluggar juridik, men vi kan säga att det har det, så låter det som att det är hennes fel och inte mitt att vi inte ses så ofta.

(Förresten, hej Sannas juristflickor! Jag har hört att ni kommer in här ibland, vad fint.)

I alla fall. Nu får vi ses konstant i flera dagar, och det är awesome.

Igår promenerade vi i timmar, käkade korv och pommes frites utomhus och blev antastade av en väldigt enträgen man.
Efter att jag jobbat en stund och Sanna pluggat entrepenågonting så gjorde vi oss tjusiga inför kvällen.

Jag tvingade Sanna att ta så kallade outfitbilder på mig.
De blev såhär fina:

Sanna tyckte, av någon anledning, att jag var lite fånig när jag stod där och poserade. Åtminstone fick jag en känsla av det, när jag bad att få knäppa några kort på henne:

Men vem vet, hon kan ha varit helt allvarlig.

Sedan gick vi ut och käkade thaimat, drack öl och pratade om klyschiga saker. Som hur fantastiskt det är att vi är vänner.
Sedan sa vi carpe diem några gånger och skålade (”to us”, naturligtvis).

Eller så kanske vi gick hem och somnade i soffan.

Fast först åkte vi hiss och var snygga.

Nu sitter vi och dricker lite mer öl på en bar som har fritt trådlöst nät. Sanna pluggar kontraktsrätt, jag… eh, bloggar.
Som ni kanske märker.

Snart ska vi iväg och äta.
Jag har hatt, ny kavaj och nya kängor. Och är fin.

Det är av oerhört stor vikt att man är läcker när man sitter hemma och skriver hela dagen.