Det var tänkt att min lördagskväll skulle bjuda på en härligt traditionell dinner-and-a-movie-date.
En sådan där man klär upp sig, dricker halvdyrt rödvin och håller hand i biomörkret.
Men middagen – entrecôte och pommes – drog ut på tiden, så vi skippade filmen och satte oss på en skönt sunkig amerikansk bar istället.
Drack några öl, pratade om livet som det varit och som vi hoppas att det kan bli.

Vill du komma och lägga dig?
Ja, jag vill.

Jag erkänner:

Jag sitter vid min dator och är lyckligare än ungen som fick en bilbana på julafton över att fantastiska Lena Sundström svarar på mina beundrarbrev.

Yoanna House.
Vinnare av America’s Next Top Models andra säsong.

Då:
En handfull Natalie Imbruglia, sötat med lite Audrey Tautou.

Nu:
Några nävar Lindsay Lohan, två deciliter kickersbrud, kryddad med total oigenkännlighet.

Okej, inga värderingar.
Men vafan.

Jag har all förståelse för att man vill ha en förändring, men…
Inte döma nu, Annika.

För er som vill läsa.

Jag blev nyss kallad ”lögnare” i en kommentar.
Eftersom jag har mage att påstå att jag tycker om er som läser – eller snarare kommenterar – bloggen.
Att jag tycker att ni är intressanta, kloka människor.

”Eftersom lögner är fel min bok så blir tonen i dessa inlägg något att förakta. Det klingar falskt att uttala sig om personer som man faktiskt inte vet något om”, skriver signaturen ”johan”.

Johan; du menar alltså att jag inte kan dra slutsatsen att de som läser och kommenterar min blogg är kloka människor? Trots att många av dem skriver varma, omtänksamma och kloka kommentarer i stort sett dagligen, länkar till sina egna bloggar där de skriver om sig själva och sina liv?

Intressant. Väldigt intressant att du, däremot, kan dra slutsatsen att jag ”ljuger”, enbart baserat på det du läser i mina inlägg.
Vad vet du om det, Johan? Vad vet du om mig, vad vet du om mina läsare, eller om vår kontakt?

Jag vill passa på införa en rättelse:
Alla som läser den här bloggen är naturligtvis inte intellgenta, varma människor.
Vissa är helt enkelt raka motsatsen.

Det är tur att ni fina är så många fler.

Charlotte Roche, ladies and gentlemen.

Kanske känner ni inte till henne.
But oh, you will.

Efter snöfall kommer slask, slask,
slaskslaskslask.

Just idag är inte min dag.

Utanför fönstret leker min innergård julkort.
Skorstenarna puffar rök och alla grannar håller sig inomhus, lämnar snötäcket tjockt och spårlöst.

Jag skriver krönika, smakar på formuleringar, raderar och skriver om. En stödordsmening som snart tvingas ge plats åt andra ord lyder
hon som ser till att drömmar slår in.

Och jag inser att det här är veckan då drömmar slår in för mig.

Inte de flådigaste drömmarna, de som doftar Hollywoodslut och egentligen kräver att jag vore någon helt annan.
Utan de små, viktiga drömmarna. Vardagsdrömmarna, de som är större än tänk om jag hade ett Playstation 3 och mindre än 25 000 i månaden i 25 år på Triss, det vore nåt, det.

Vuxendrömmarna, kanske man kan kalla dem. Inte de som förändrar livet i grunden, de som handlar om barn och hus och äktenskap. Mer deras småkusiner. De små stegen som tas på vägen mot vuxenlivet.

Jobbdrömmen.
Bostadsdrömmen.
Och imorgon kan drömmen om Den Briljanta Planen också bli verklighet.

Allt under loppet av sju dagar.

(Aldrig har det känts mindre pinsamt att tänka att efter regn kommer solsken.)

Det är torsdag, jag har precis köpt ännu ett svindyrt WiFi-pass, snart ska vi gå på bio.
Utanför faller snön som om våren aldrig tänkt komma.

Jag är chockad.
Och inte så lite imponerad.

Inlägget här nedanför, med den synnerligen opassande titeln ”I can’t get no sleep”, skrevs – på fullaste allvar – i sömnen.
Jag minns, luddigt, att jag tog webcambilderna.
Sedan sov jag i en halvtimme.
Och lyckades under dessa trettio minuter – som är ett svart hål i mitt minne – skapa ett användarkonto på ett svindyrt nätverk, lägga upp webcambilderna på nätet – och författa ett långt, förvirrat inlägg om de svårigheter dagen bjudit på så långt.

Mest stolt är jag över de aningen osammanhängande meningarna ”Jag somnar hela tidenm vaknar med ett ryck panikslagen över att någon ska ha snott mina grejer och dragit” och ”(men tro mig, ni skulle ha gjort samma fel).abraJag”.

En betydande del av mig vill gå in och rätta till dessa kreativa formuleringar, men jag håller mig.
I sömnen-inlägget är en bedrift i sig och bör därför sparas i sin originalform.
Låt stå.

Jag (och min flottiga lugg) sitter på ett Starbucks i Köln, surfar på ett riktigt svinigt dyrt internet, försöker värma upp mina förfrusna fötter.
Och att inte somna.
Det går inte särskilt bra. Nej, det går faktiskt åt helvete. Jag somnar hela tidenm vaknar med ett ryck panikslagen över att någon ska ha snott mina grejer och dragit.

(Min trötthet har med största sannolikhet att göra med att jag bara hann sova en och en halv timme inatt.)

Tröttheten är alltså högst logisk, men jag behöver verkligen bli av med den. Genast. Därför: två cappucino till salamibageln jag äter till frukost.

Om en timme ska jag sätta mig på u-bahn och åka iväg för att göra intervjun. Den intervjun som är hela anledningen till att jag är här just nu. Innan dess måste jag köpa nya batterier till min bandare. Var tusan man nu gör det i Köln.

Dagen började strålande med att jag, klockan halv fem imorse, fick veta att det blivit strul med min flygbokning och att felet med all säkerhet är mitt (men tro mig, ni skulle ha gjort samma fel).abraJag fick stå vid en biljettdisk i en timme medan flygbolagsfolket försökte fixa en hemresa åt mig – och till slut fick jag punga upp två tusen spänn för att överhuvudtaget ta mig hem den närmaste veckan.

(Jodå, jag fick naturligtvis panik. När jag skulle skiva på kvittot darrade jag på handen såpass att de fick ägna tio minuter till åt att jämföra mina namnteckningar med varandra, och är de började klaga på min dåliga handstil freakade jag lite. Ja, igen.
Jag verkar göra det nuförtiden.

Nu somnar jag till, sov gott, kära ni.