I lördags kväll träffade jag Jasmina för första gången.
Hon är min systers bästa vän och, som ni ser, pretty fantastic looking.
Faktiskt så snygg att jag förväntade mig att hon skulle vara… dryg. Kanske till och med… ja, eh… bitchig, i brist på bättre ord.
Jajamen. Jag är på mitt tjugosjätte år och när fortfarande den typen av fullkomligt idiotiska fördomar.
Naturligtvis fick jag så jag teg.
Jasmina visade sig vara en så sanslöst rar, kärleksfull, bubblande, fnittrig, smart och rolig ung flicka att jag inte kunde låta bli att bli avundsjuk på min syster som får vara hennes bästa vän.
Samtidigt som jag blev avundsjuk på Jasmina för att hon får vara min systers bästa vän.
Moget.
Verkligen.

Som tur är insåg jag snart att det är fullt möjligt att bara vara glad för deras skull. För att de har varandra.
För att jag har min syster.
Och mina vänner.
Och att det kommit ett nytt avsnitt av Gossip Girl.

Här har ni dagens ”man vet aldrig när man får tag i en helkroppsspegel nästa gång, speciellt inte i ett gym, bäst att passa på”-outfit.

Kjol och t-shirt från Weekday.
Tunn jacka med trekvartsärm från Proenza Schouler för Target.
Stövlarna är fortfarande från Din Sko.

You are my sunshine.

Här har ni gårdagens ”min styvpappa har blivit dubbelt så gammal som jag, det ska firas!”-outfit.

Klänning från H&M som fastnar i allt och alla, särskilt snygga mäns skjortknappar.
Stövlar från Din Sko.
Stickade strumpor från någon liten butik jag inte minns namnet på.

Regnig, lycklig promenad i spanska Ronda.

Igår morse stuvades alla nedflugna gäster in i en buss. Tanken var att vi skulle åka till Marocko, men stormen som rasar i Europa gjorde att vi inte kunde åka över.
(Ja, snacka om att det är ett synnerligen litet problem i jämförelse med de problem många andra drabbats av de senaste dagarna.)
Istället åkte vi till Ronda, en gammal stad i bergen.
Det regnade och blåste och var allmänt genomsvenskt höstväder, men alla var glada och nöjda.
Speciellt jag, som fick titta på alldeles fantastiska andalusiska hästar.

Igår bjöd min familj in till tapaskväll.
Då såg jag ut såhär.
(Klänningen hittade jag för någon hundralapp på Lindexrean innan jul. Skorna är… från Skopunkten, tror jag.)

Om två timmar drar det riktiga 50-årskalaset igång.
Det blir dans dans dans och mat och… ja, säkert tal och annat högtidligt.
Jag måste göra mig snygg och slå in min present.

Väskorna är packade, limon är framkörd.
(Höhö.)
Nu åker jag till Spanien för att fira min styvpappa som har lyckats fylla 50.
Hörs när jag kommer fram.
Tjing!

Så jävla trist.
Av alla de inbjudningar jag fått till visningar under Stockholm Fashion Week är jag bara på bild på en enda.
Tur att Sofifi finns.

Och vilken tur att jag, som är så vanvettigt rolig, har en alldeles egen blogg där jag kan dela med mig av all min rolighet till er.

I alla fall så är jag otroligt stolt över min vän Sofie. Hon vågade satsa allt för att bygga upp ett klädmärke, och det hon saknade i pengar och erfarenhet vägde hon upp med drivkraft och talang (och vassa armbågar).
Nu visar hon upp sina kläder på modeveckan. Precis som hon önskat sig.
Jag är ledsen att jag inte kan vara där. Lycka till, kära du.

Min senaste girlcrush heter Emma Stone.
Oavsett om hon spelar supergeeky, stencool men olyckligt kär basist som vägrar le eller bara världens finaste tjej… så framstår hon ändå alltid som, eh, världens finaste tjej.
Jag misstänker att det beror på att hon är just det. Att hon liksom inte kan dölja hur fin hon är, hur talangfull skådis hon än må vara.
Och just därför gör hon den mest corny film sevärd.

(Och inte för att vara ytlig eller så.
Men hon är bara för ljuvlig att se på.)