Idag:

Trött. Sjuk. Lycklig.

Imorgon: j-o-b-b i mängder.

Idag fick jag en present. En försenad julklapp.
Det är den finaste present jag fått i hela mitt liv.
Det är nästan så att jag tror att det är den finaste present någon någonsin fått.
En sådan present som inte kan köpas för pengar. Som är hemmagjord. Som kräver tid och kärlek och talang, så vansinnigt mycket talang.

Nej, jag kan inte visa upp den på bloggen. Den är för privat, för intern.
Nästan helig.

Det enda negativa är att jag aldrig kommer att kunna ge presentgivaren någonting lika fint tillbaka.

Eftersom jag får tag på internet så sällan just nu passar jag på att ställa en sådan där fånig liten fråga i slutet av inlägget. Ni får gärna svara, om ni har lust att dela med er.

Alltså: vilken är den finaste present du någonsin fått – eller gett?

Jo, men just det.
På tal om Cosmopolitan så har jag en krönika ute i nya numret av Sofis mode (vilken skräll!).
Den handlar om tjejtidningar.
Eller kanske mest den tidigare nämnda tjejtidningen, den med Rachel Bilson-barbiedockan på omslaget här nedanför.

Läs den gärna.

”Rachel, Cosmopolitan skulle vilja ha dig på omslaget av sitt aprilnummer. Plåtning på torsdag.”
”Åh, okej, kul!”
”Well… there’s just one catch. De tycker att du ser så himla… mänsklig ut. Och det här är ju ändå en tidning som riktar sig till unga tjejer. Så de undrade om det är okej om de… plåtar din Rachel Bilson-barbiedocka istället. Det skulle spara dem tusenlappar i retuschkostnader.”
”Absolut, självklart. Jag hade ändå tänkt… tvätta håret… på torsdag.”

Jag är värdelös på att blogga när jag är sjuk.
Och det är jag nu. Har varit i ett par dagar.
Inte svårt för att jag inte har någonting att skriva om – herregud, vi vet väl alla hur förtjust jag är att vältra mig i självömkan? – nej, svårt eftersom jag fortfarande inte lyckats fixa mitt nät, och måste ta mig iväg till internetcafé om jag ska kunna svara på mail och uppdatera bloggen.
Att ta mig iväg till ett internetcafé betyder alltså att klä på mig och ge mig ut i kylan med igensvullen hals och rinnande näsa.
Och förmodligen bli ännu sjukare.
Jag tror inte det.

Men, ja, det är i alla fall precis det jag gjort nu. En kopp varm choklad och lite mesigt bloggande.

Nu ska jag stappla hem, få i mig lite kyckling i soffan och kolla några avsnitt av Grey’s Anatomy.
Jag är ledsen att mitt liv inte är roligare när jag är sjuk. För er skull, alltså.
Själv trivs jag rätt bra med att göra absolut ingenting.

Apropå ingenting alls så tycker jag alldeles otroligt mycket om Anna.
Det skulle ni också göra.
Om ni kände henne.
Eller åtminstone läste hennes blogg.

Tröjan är densamma som här. Koftan är den här. Jeansen är från Cheap Monday och skorna från Roberto Durville.

Förra veckans krönika är upplagd nu.
Ni kan läsa den här.

Jag kollade igenom den lite snabbt. Blev plötsligt glad att de krönikor jag skrivit efter denna, och flera av de jag planerar att skriva, är mindre… känsliga.
Mindre smärtsamma.

Och du. Min kära. Tack för att du lät mig använda oss.

T-shirt, köpt på Barbados. Kjol, Johanna Vikman.

Mitt badvatten var rosa och doftade grapefrukt och granatäpple.
Det hade ett namn också.
Magic Spell.

Naturligtvis hade jag värmeljus tända i badrummet och lyssnade på Elliot Smith. Och Damien Rice. Och Khonnor, Ryan Adams, U2, Antony and the Johnsons och Regina Spektor. Och så lite guilty pleasure också, som KC & Jojo’s ”All my life”.

Där låg jag och vickade på tårna och följde vattenångan med blicken när den steg mot taket i värmeljusens flackande sken och väntade på fingertopparnas russinförvandling.
Och tog hand om mig själv.
Inser att det låter som en onanireferens. Det hade det kunnat vara. Men det är det inte.
Jag bara unnade mig lite lyx, sådär. Som man ska.

Det finns något fint med sådant. Sådant som man gör för att man ska. För att det hör till.
När man är antingen sjuk eller väldigt ledsen ska man krypa ner i soffan under en filt, dricka varm choklad eller te och titta på mysiga filmer, typ Garden State, You’ve Got Mail, Dirty Dancing eller möjligen hela första säsongen av Gilmore Girls.
Om det är en vacker höstdag ska man snöra på sig kängorna, linda in sig i den längsta stickade halsduk man hittar och gå en långpromenad med Françoise Hardy i hörlurarna och få rosor på kinderna och solsken i blick.

Och när man är alldeles ensam i hela världen fast på ett bra sätt, då ska man ta sig ett rosa bad som doftar grapefrukt och granatäpple. Göra slut på en hel tub peelingkräm medan ett dussin värmeljus från IKEA brinner ut och slocknar och Anna Ternheim sjunger om att dö ung.

Det finns en trygghet i det. I att göra det man ska.
Något att hålla fast vid.