Sista hela dagen här. I morgon åker vi. Nu, familjen iväg och dyker, igen. Jag sov till tio, gick upp och åt flingor. Bestämde mig för att försöka fixa en lätt solbränna, det är ju som sista rycket nu. La mig i en solstol vid poolen, SPF 50 i alla skrymslen och vrår, läste. Fick panik av värmen, hjärtklappning, efter tio sidor.

Nu sitter jag inne vid fläkten istället, högsta hastigheten. Räknar myggbett och funderar på krönikeändringar, ska skicka in snart.

Känns inte som att jag kan sitta inne! Inte sista dagen. Måste få lite sol. Bara att hålla ut. Jo, för sedan blir det ingen mer sol, inte på länge, vem vet hur länge.

Jag fattar väl att ni inte bryr er om det här, men det är min blogg, och tydligen var det precis det här jag hade lust att skriva.

Jag kom just på mig själv med en obehaglig sak.
Alldeles för ofta struntar jag i att lägga upp videor i bloggen för att de… inte, passar… åååh, vad svårt… den bild jag vill att folk ska ha av min musiksmak.
Det är ju fullständigt bisarrt.

Jag misstänker att det hänger kvar från den tid då jag var totalt insnöad på twee, britpop och electronica, och hela min identitet byggdes kring vilka låtar jag lyssnade på. Det var en väldigt absurd period, som jag efter ett par år sa tack och adjö till. Och började lyssna på precis vad jag ville.
Framför allt hatade jag det faktum att jag förväntades förakta alla som inte lyssnade på samma typ av musik som jag, och att jag som recensent skulle påstå att min åsikt var mer kvalificerad eller sann än någon annans.

Nej, jag har inte tappat mitt musikintresse. Inte alls. Men idag lyssnar jag på vad som än faller mig in, och jag skulle aldrig drömma om att se ner på någon som inte delar min smak.

I alla fall. Det här är Silverchairs ”Miss you love”. Jag lyssnade väldigt mycket på den för snart tio år sedan. Då köpte jag skivan ”Neon Ballroom” och grinade till alla låtar (fast allra mest den här) och tyckte att sångaren Daniel Johns var den överlägset vackraste och mest begåvade människan i hela jävla världen.

Det var egentligen mest det jag ville säga.

Den här flickan heter Sofia. Hon är en av dem som mailat mig under de senaste dagarna.
En av de fantastiska, intelligenta, vackra, viktiga, ambitiösa unga flickor som hört av sig.

Jag är så glad över era mail.
Bara så att ni vet.

Det är otroligt att ni är så många som är så fascinerande och häftiga, som tänker och känner och vågar dela med er.
Som hoppas och drömmer och längtar.
Ni är inspirerande. Jag hoppas att ni vet det.

Den här tidningen finns i butik idag.
Och imorgon. Och på onsdag.

Ni borde köpa den.

Jag skriver nämligen en krönika som handlar om… Eh, internetsidor. Och anorexi. Och vänskap.

Jag har märkt att krönikorna är den enda anledningen till att jag håller koll på veckans dagar.
”Jaha, nytt nummer ute – åh, jag vet, då är det måndag!”
Alltså blev det väldigt jobbigt för mig de veckor den helt oförklarligt kom ut på tisdagar. Allt rubbades. Harmageddon var nära. Höhö.

På precis samma sätt är mina p-pillerkartor det enda som får mig att fatta att åren rinner iväg. Födelsedagar och nyårsaftnar tar jag med en klackspark. Men när jag inser att jag måste få nya p-piller utskrivna, att det inte var ”typ ett par veckor” sedan jag senast satt i väntrummet – shit, jag minns till och med vad jag hade på mig, vad jag tänkte när jag gick dit! – utan att det börjar närmare sig ett år…

A…a…a…a…a…a…a…a…a…a…a…a…a…h.

Naturligtvis visste jag att det var omöjligt. Ändå försökte jag.
Ja, jag försökte verkligen hitta ett sätt att lösa det.
Att få drömlägenheten att bli min.
En naiv tanke. Skrattretande, rentav.

Det gick inte. Självklart gick det inte. Det var bara att ge upp.

You can’t lose what you never had, nej, såklart.
Men jag sörjer… drömmen. Om någonting annat. Ett senare liv.
Ett liv jag inte är redo för. Inte i praktiken.

En barnslig vuxendröm som gick i kras.

Ändå känns det fint. Att jag insåg att jag är redo. Inuti.
I själen och hjärtat och magen och tårna.
(Eller var det nu kan vara som längtan bor.)

Det är värt en hel del. Massor, faktiskt.
Kanske lika mycket som en lägenhet vackrare än alla andra.

Nu ska jag sova bort min huvudvärk.
Drömma nya drömmar.

Den här fina bilden hittade jag på min älskade Oscars Facebook.
Den föreställer mig och Jenny, tagen under någon av dagarna när jag och mina käraste åkte på världens finaste spontanresa.
Det var bara en månad sedan, inser jag nu. Känns som en evighet.

Jag saknar er.

På tal om drömlägenheter.
Så är det här min drömman.
Går det att bli sötare? I don’t think so!

Jag har hittat mina drömmars lägenhet.
Det är så knäckande att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Jo, jag skulle möjligen – i teorin – kunnat fundera på att på allvar köpa den. (Den ligger inte i Stockholm och utgångspriset är skrattretande lågt.)
Det är, tyvärr, helt fel tidpunkt. På alla sätt och vis.

Men jag vill, jag vill, jag vill, jag vill.
Och bara tanken på att det finns en lägenhet som den… ja, det betyder ju att det kan komma att dyka upp fler. Någon gång. Som är lika fantastiska.
Eller?

Ibland önskar jag så oerhört mycket att jag vore i ett annat läge av mitt liv. Ett läge där jag faktiskt kunde åka och titta på min drömlägenhet. Börja buda. Flytta in i världens vackraste våning med kakelugn och spegeldörrar och… vara vuxen.