Jaha. Vaknade och läste ett förtydligande inlägg hos Bloggkommentarerna.
Jag borde naturligtvis förstått vilket inlägg de syftade på. Men jag insåg helt enkelt inte att de läser min blogg som fan läser Bibeln.

Ni som läser min blogg: Jag älskar er. För att ni är godhjärtade och varma och fantastiska och vackra och begåvade och intelligenta och otroligt roliga.
Och jag älskar er för att ni är människor. Vanliga, genommänskliga människor. Som är glada ibland och ledsna ibland och världens mest osäkra och förvirrade ibland.
Och jag älskar er för att ni läste inlägget de upprörs av och förstod precis vad jag menade.

Det handlar om plötsliga anfall av självkritik. När man stöter på en blogg som är allt det där man själv önskar att man vore, och känner att man helt enkelt inte har något att komma med i jämförelse. Inte för att man tycker att man är så ful och att man ska utgå från att man inte kan få snygga killar. Utan för att alla är små ibland. Och det är helt okej. Man får vara liten, känna sig som den mest ordinära personen i världen en stund. Alla människor med ett fungerande känsloliv känner sig osäkra ibland. Man duger ändå.

BK-tjejerna, det är skillnad på att säga att man ska känna sig på ett visst sätt och att erkänna att man faktiskt gör det ibland. Det måste ni förstå. Om jag berättar om att jag är ledsen eller känner mig osäker då och då är det inte en uppmaning till mina läsare att känna sig ledsna eller osäkra – snarare tvärtom. Jag vet i alla fall att jag själv mår betydligt bättre av att känna mig mindre ensam när jag är ledsen. Det sista jag behöver då är ett ”ryckuppdigtadigikragenförfan”.

Ni är sannerligen fixerade vid yttre status, vilket ni tydligen anser att jag har. Kanske är det för att jag är har en känd mamma som jag inte kan förstå hur ni tänker som ni gör. Jag är väldigt medveten om att hur andra människor ser på en och ens liv har extremt lite att göra med hur man faktiskt mår.

”Hur vanlig är Annika? Hon HAR en framgångsrik blogg och ett lika grymt arbete, hon är snygg och är fotomodell.”

Kära BK. Tror ni att alla som har en välbesökt blogg och/eller jobbar som modeller alltid tycker att de är skitsnygga, speciella, ovanliga och allmänt fantastiska? Snälla ni, jag lovar: pengar, yrkesmässig framgång, kändisskap eller skönhet är inte något som plötsligt går in och ersätter alla naturliga, mänskliga, vanliga känslor. Och det väl en jäkla tur, det.

Så, då var det färdigbråkat. Åh, det känns så bra! Nu ska jag sätta på mig min bikini som en av mina favoritdesigners sytt speciellt för mig, tänk va!, och äta några underbart spröda, krispiga och väldigt sockrade flingor med mjölk. Vet ni var jag ska äta dem? Jo, på uteplatsen! För jag är på superlyxig semester på Barbados med min superframgångsrika familj där alla bajsar rent guld och sockervadd och alltid ler mot varandra för lycka är den enda känslan vi känner i vår familj, och här är det 27 grader och livet är bara så underbart.
Tycker inte ni det?
Jo, jag tänkte väl.

Tre femtedelar av min familj är ute och roar sig någonstans, jag och syster hänger kvar hemma. Hon pluggar, jag skriver krönika.
Och lägger upp leende, solkrämskladdiga bilder på bloggen, tydligen.

Insåg idag hur otroligt glad jag är att jag inte får betalt per person som besöker min blogg. I så fall hade jag tjänat extremt bra en dag som denna, på att elaka, trångsynta eller bara okunniga människor skriver en massa trams om mig.
Och det hade jag hatat.
Jag vill tjäna pengar på att göra ett bra jobb. Ingenting annat.

Och alla ni som kommenterat: Tack som fan. Verkligen.
Svarar på allt så snart jag är klar med krönikan, lite deadlinestressigt.

Det är inte ofta jag bryr mig om att läsa kultursidorna.
Det brukar helt enkelt inte kännas som att de ämnen som tas upp faktiskt berör mig, skakar om mig, får mig att tänka lite längre.
Men idag är jag otroligt glad att jag gjorde det (om så bara på webben, det är lite svårt att få tag i svenska kvällstidningar på Barbados).

Det här är fullkomligt briljant. Läs.

”>

Heidi (skaffa en blogg, förresten, det behövs fler vettiga tjejer som du i bloggvärlden!) skickade länken till det här inlägget till mig.
Wow. Jag har aldrig läst Bloggkommentatorerna, men jag har inbillat mig att det är vettiga tjejer som skriver där.
Nu vet jag bättre.

Jag hade visserligen väntat mig de vanliga ”din mamma”-kommentarerna, men kanske inte från vuxna människor.
Sorgligt.

(Och om de får för sig att börja ”kommentera” min blogg utifrån vilken bortskämd lite slyna jag är som har en offentlig mamma, ja, då kan de få göra det. Var och en blir väl helt enkelt salig på sin fason.)

Tydligen påstår de också att jag skriver att jag är så ful, och att jag uppmuntrar andra tjejer att känna sig fula och ha kasst självförtroende. Att jag tycker att man ska stå i ett hörn och tråna efter snygga killar men aldrig tro att man kan få dem.

Jag är oerhört förvånad. I mina öron låter det som att de kört min blogg genom någon form av… eh, tvärtomspråksredigerare. Jag känner inte igen mig i ett enda ord. Det hoppas jag att ni som läser bloggen inte heller gör. Eftersom det är så långt ifrån mina åsikter man bara kan komma.

Kommentar från Hanna:

Hej Hanna.
Du får gärna berätta vad det är som gett dig bilden av att jag inte skulle vara feminist. Det vore intressant.

Jag är i allra högsta grad feminist. Det har jag varit sedan jag överhuvudtaget började formulera egna tankar. Och jag skulle bli väldigt, väldigt förvånad om jag plötsligt skulle ändra mig.

Och om detta uttalande skulle ”stänga en massa dörrar” för mig, ja, då må det så vara.

Hanna, jag läser att du inte känner ett behov av att vara feminist. Där har du en stor skillnad mellan dig och mig.
Jag känner faktiskt ett behov, ett väldigt starkt behov, av att aktivt jobba för att du och jag ska ha samma rättigheter och möjligheter som våra killkompisar.
Utan feminismen hade du inte fått rösta.
Du hade inte fått gå i skolan.
Du hade inte fått välja vem du ska gifta dig med, eller om du överhuvudtaget vill gifta dig.
Dina åsikter hade varit helt irrelevanta, eftersom du ändå inte räknats som en tänkande, mänsklig varelse.
Jag är verkligen glad att din åsikt räknas idag. Men jag blir ledsen över att du själv tar det för givet.

Du borde läsa Fittstim, Hanna. Det vore en början. Kan du inte göra det? Och skriva vad du tycker, vad du tänker?

Och alla ni andra som läser bloggen! Visa att jag inte är ensam. Berätta för Hanna i kommentarerna varför ni… känner ett behov av att vara feminister.

UPDATE:

Grymma Lina har svarat i ett eget inlägg. Läs det!

Nu ligger min krönika om en av mina forna idoler uppe på nätet.

Det vore intressant om ni läste och berättade vad ni tycker.

(Linda menar att hon fortfarande älskar de unga tjejerna. Så – varför? Varför skriver du som du gör? Varför vågar du inte stå för den kärleken? Jag förstår inte.)

”88. Annika Marklund spelar Guitar Hero på Where The Action Is för första gången i sitt liv – och träffar 98 % rätt.”

Okej, okej. Så Blondinbella är med på någon ”Sveriges 100 mäktigaste”-lista.
Men jag är med på Fridah Jönssons 100 höjdare 2008-lista.
Av detta kan jag helt enkelt konstatera att jag är så jävla begåvad.

Precis såhär känns det.

Det var värst vad ni är heta på gröten där hemma i Sverige.
Det ska vara nytt år och fyrverkerier och nyårslöften och champagne och kärleksförklaringar hit och dit.
Här på Barbados tar vi det lugnt, vi har fortfarande fyra och en halv timme kvar tills 2009 är ett faktum. Vi ska ner till stranden och äta middag och fira. Det blir fint.

Jag har på mig min fantastiska sidenklänning som min älskade Fanny gav mig i födelsedagspresent, och ett par skor jag köpte häromveckan på samma butik som de svarta här nedanför.

Jag hoppas att ert nya år blir allt ni önskar er, kära vänner.
Jag har en så bra känsla. En så jävla bra känsla.

Och du. Jag saknar dig. Du vet det, va?

Såhär vill jag gärna se Tilda Swinton.
Här är hon så vacker att jag gärna skulle titta på henne hela natten.

Men jag och syster ska kolla på My So-Called Life istället.
Och om mindre än ett dygn är det 2009.