En sådan där utmaning glider omkring i sajberspejs.
(Jajamen, det har jag märkt eftersom jag bloggsöker mig själv. Nästan varje dag. Så självupptagen är jag faktiskt – som om ni är förvånade.)

Det är en intressant utmaning på många sätt. Man ombeds svara på frågor om olika bloggare, eller snarare fylla ett antal kategorier – bloggvärldens snyggaste/roligaste/störigaste/bäst klädda, den bloggare jag helst vill bli kompis med/ge en kram/dissa. En liten Blog Awards där varje bloggare har chansen att vara enväldig domare, helt enkelt. (Även om jag är glad att Veckorevyn inte hade kategorier som ”bloggvärldens jobbigaste”, det blir så lätt dålig stämning på sådana tillställningar ändå.)

Jag hade aldrig kunnat fylla i en sådan lista och vara helt ärlig.
Jag är nämligen alldeles för avundsjuk och missunsam för att vilja bli kompis med de bloggare jag beundrar. Tro mig, jag hatar att det är så, och jag jobbar med den sidan av mig själv så gott jag kan.
Men så är det i alla fall. Hittar jag en blogg som fascinerar mig, som skrivs av en riktigt snygg, intelligent, roligt smådryg, stilistiskt säker tjej med talang för fotografi tycker jag instinktivt illa om henne. Precis samma sak händer om någon av mina vänner introducerar en sådan tjej i min bekantskapskrets. Och ja, ju trevligare hon är, desto värre.

Det krävs naturligtvis ingen examen i psykologi för att inse att jag helt enkelt känner mig hotad. Att det grundar sig i osäkerhet, brist på självförtroende och kanske en liten vidrig skopa ren ondska.

Som tur är så är den instinktiva känslan övergående. Efter ett par dagar, veckor eller månader lär jag mig att svälja min idioti. När jag inser att den bara går ut över mig själv. Att det är my loss, så att säga.

Men jag tror att det krävs övning för att palla med de där fantastiska tjejerna. Eftersom att tycka om dem innebär att man någonstans måste tycka om sig själv. Och det är verkligen inte alltid så jävla enkelt.

Bild från emmaogren.blogg.se.

Jag kan inte riktigt smälta att jag aldrig blev duktig på att teckna.
Jag tycker ju själv att det känns som att jag är en begåvad tecknare. Det händer ofta att jag tänker ”åh, det där jag ska teckna av”. Ibland sätter jag mig till och med vid ett bord med papper och blyertspenna, redo att sätta igång.

Och så blir det inget.
Eftersom jag inte har någon aning om hur man gör.

Men jag lovar, jag ritade jättefina hästar när jag var sju-åtta år. Det sa i alla fall mamma och pappa.

Någon som är faktiskt har talang är Emma Ögren. Hon mailade mig och berättade att hon inspirerats av en av mina bilder i senaste Sofis mode. Resultatet – ja, det ser ni alltså här ovanför.

Och hur bitter det än gör mig måste jag erkänna att det gör mig lycklig att någon faktiskt är begåvad med en penna i handen. Även om denna någon inte är jag.

Tack, Emma! Du är fantastisk. Och jag känner mig snyggare än någonsin.

Ur mitt fotoalbum.

För alldeles för länge sedan.

Jag förtjänar inte mitt amerikanska medborgarskap.
Jag visste för tusan inte ens att det var Thanksgiving idag. Det fick min amerikanska lillasyster upplysa mig om när vi Facebookchattade för en stund sedan. (Inte min syster i inlägget här nedanför, alltså. Min andra syster. Jag har två egna ljuvliga 93:or.)

Det gör ont att prata med henne.
Hon är fjorton, fyller femton om exakt en vecka. Hon är söt som en sockerbit doppad i chokladsås, har en mamma med stora problem och en pappa – som också är min – som gör sitt bästa för att ta hand om henne. Men han klarar det sådär.

Hon skryter om allt hon gör som hon inte borde. Hon har ångest idag, eftersom hon ska på två Thanksgivingmiddagar – med både sin mammas och vår pappas familjer – och är orolig över att hon ska ”gå upp all vikt som hon lyckats gå ner”.

Nej, jag vet inte om jag vill skriva mer om henne.
Inte just nu.
Hon svider i mig.

Det är Thanksgiving, och hon har verkligen ingenting att tacka mig för. Jag gör ingenting för henne. Hon behöver mig och jag finns inte där.

Kanske förtjänar jag inte mitt systerskap heller.

Min syster Amanda är en liten docka.

Snart får jag pussa henne. I tre veckor. På Barbados.

Det känns så fint.
Läser du det här, syster? I så fall: jag saknar dig.

Sådär, kära vänner!
Nu har mina kära kollegor på Sofis mode varit små änglar igen och lagt upp veckans krönika på nätet.

Så ni som inte har läst den ännu, klicka här.

Den handlar om snatteri. Och jag tycker att den är viktig.

Alltså: Läs. Kommentera sedan här, så blir jag glad och känner mig en smula betydelsefull.
Deal?

Kortkort lugg, linne från Acne, klänning från Johanna Vikman, mina nya strumpor (minns inte vad designern heter) och stövletter från Roberto Durville.
Det har jag på mig idag.

Nu ska jag gå hem och skriva krönika en stund.
LEJTER!

De här strumporna köpte jag också igår.
De är vindröda och stickade och har världens bredaste resår som gör att de faktiskt sitter uppe ordentligt. Och till skillnad från många andra världelösa stayups slutar de inte mitt på låren, utan precis vid troskanten. Perfekt.

(Och vill man kan man alltid köra strumpebandshållare ändå. Så att man känner sig horig och fin och säker på att strumporna inte hasar ner, allt på samma gång. Lite som ett kinderägg.)

Vänta, vad jag politiskt inkorrekt nu? Som skrev ”horig”?
Jag tycker att hormode är fint. I lagom mängd. Helt klart.

Mina nya strumpor är dock inte särskilt horiga. Mer mysiga. Och lite sexy.

Vad är era planer för julhelgen?

Jo, jag vill verkligen veta. Det vill jag. Men jag måste erkänna att den största anledningen till att jag frågar är att jag väldigt gärna själv vill svara på frågan.

Eftersom jag ska spendera julen på Barbados.
Tre veckor i den Västindiska solen tillsammans med familjen.
Så, då fick jag det sagt!

Det ska nog kunna bli en god jul.

Jag shoppar inte längre.
Det har gått månader sedan sist.
Jag tror att jag har glömt bort hur man gör.

Jag gjorde ju allt rätt! Åt en stadig frukost och tog tunnelbanan in till en sådan där amerikaniserad mastodontgalleria som jag älskar. Plockade på mig säkert tjugo plagg inne på Zara, nästan lika många inne på H&M.
Provade, provade, provade. Med intention att köpa, tro mig.
Men allt såg ut som skräp. Mycket satt okej och såg okej ut, men okej var verkligen nyckelordet här. Och jag kunde inte förmå mig att lägga pengar på något som är okej och bara kommer ta upp plats i resväskan.
Så jag sket i alltihop. Köpte en turkos plånbok på H&M eftersom min gått sönder och pengarna legat löst i väskan i en vecka. Och en dvd-box, första säsongen av bästa House M.D.. Det är ju också trevligt. Men det är svårt att ha dvd-boxar på sig.

Men! Men! När jag var på väg ut ur gallerian fick jag panik och sprang in på en dyr liten underklädesbutik och köpte de här ursnygga strumpbyxorna. Så historien fick ett smålyckligt slut i alla fall. Eller något.
Ursäkta, jag är hungrig. Och hög på socker från all varm choklad jag druckit.

Var snälla mot varandra nu så hörs vi senare.