Det är tur att vi har två konkurrerande kvällstidningar, tycker jag.
Så att vi får lite variation i nyhetsutbudet.

Och i detta företags kassa lägger jag största delen av min inkomst.
Några blowjobs har jag tyvärr inte råd med. Ännu.

Jag diggar det här med covers.
Så min andra Topp Tre-lista får gå på samma tema som min första.
Den här gången handlar det om covers gjorda av så kallat ”vanligt folk”. Kanske även kallade osajnade artister.
Som tar sig an låtar som är alldeles, alldeles fantastiska – och lyckas göra dem rättvisa.

1. Anton och Maja gör Håkan Hellströms Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Motivering: Den mest geniala covern, den mest geniala videon.

2. Stefan, Felix, Anton och Richard gör Kents Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare).

3. Meghan gör Bright Eyes First Day Of My Life.

Har jag missat någon som förtjänar en plats på listan? Tipsa då.

Idag gick jag förbi två väldigt söta lekande hundar.
Jag hann precis pipa något om hur gulliga de var innan den ena började kissa.
I den andras ansikte.
Jag är härmed ärrad för livet.

Och väldigt glad att jag har en blogg. Hur skulle jag annars kunna dela med mig av denna upprörande information till er? Va? Va?

När man varit väldigt, väldigt ledsen har man all rätt i världen att bara bakisfika en hel dag.
Tyvärr betyder inte den rätten ett skit när man har ett vanligt jobb. Ett jobb där arbetsuppgifter behöver utföras och tider hållas, oavsett sinnesstämning, oavsett omständigheter.
Så idag firar jag att jag just nu inte har ett sådant jobb.
Att jag kan gå upp klockan halv två.
Att jag kan äta frukostbuffé för 7 euro och sitta i timtal och dricka te och prata om viktiga och helt oviktiga saker och tankar.
Att det snöar ute.
Att jag kan gå direkt från frukostbuffén till mitt stammisfik och dricka mer te och äta chokladmuffins.
Att allt är bra igen.

När jag la upp mina dagens outfit-bilder igår insåg jag att det bara var en tidsfråga innan jag skulle börja fotografera mina fikor.
Jag hade rätt.

Flicka i form av en pöl av mys.

Jag bor i min herrkofta från L’ecole National i storlek XL. Den börjar bli rätt skitig och jävlig.

Färskpressad juice i shotglas. Hardcore.

Nu blir det Roy Anderssons ”Du levande” på dvd. Och smågodis.
Idag kan jag säga att life is good utan att ljuga, ens litegrann.

När magsjukan ger sig och man plötsligt kan sitta upp i sängen och dricka vatten utan att kräkas upp det trettio sekunder senare.
När migränen släpper.
När den djävulska mensvärken klingar av.
När man plötsligt kan fungera som människa igen.

En av livets mest intensiva lättnader.

När ångesten släpper: precis samma känsla.
Strax efter midnatt var jag mig själv igen.

Idag, kära vänner. Idag har jag varit en smula seg. Men väldigt lycklig.
Som jag är alltsom oftast.
Vad man än kan få för sig.

En fluga kryper på min datorskärm.
Jag dricker vin och har förlorat förmågan att stava. Måste försöka korrekturläsa varje ord, noggrant. Skriver ”carje” istället för ”varje”. Är inte van vid detta.

Får ett mail från Peter som skriver sådant jag behöver höra.
Får sms från en pojke jag tycker om. ”Det är ingen fara”, skriver han. ”Gå hem”.
Min extralillasyster Kajsa gör sitt bästa för att ta hand om mig via Facebook. Men sådant är inte enkelt.
Hon smsar mig också nu.
”Hjärtat. Hem.”
Men jag vill inte hem. Jag vill ha internet och vin. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte, jag vill ingenting, jag orkar inte just nu.
Imorgon orkar jag igen. Jag vill bara att det ska bli imorgon nu. Precis nu.

Håll tummarna för att tidslagarna upphävs och imorgon kommer nu.

Jag vill verkligen inte vara en sådan man måste ta hand om. Helvete heller.

Tänker att det säkert inte är sådant här mina nya arbetsgivare på Aftonbladet vill att jag fyller min blogg med. Kära chefer: jag är inte alltid såhär. Jag är oftast sansad, trevlig, effektiv och ganska begåvad. Men ibland. Ibland är jag såhär.
Värdelös.
Dålig.
Ingenting.
Och jag måste få vara det också.
Då och då.

The bad with the good, och så vidare.

Fantastiskt lustigt att jag avslutade det förra inlägget med ”life is good”.
Det är ren lögn. Förlåt mig.

Middagen blev inte av. Eller, de unga männen (som visade sig vara tre och inte två stycken) fick äta utan mig. Vilket de förmodligen gör exakt just nu.
Jag fuckade nämligen upp.
Så. In. I. Helvete.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen förstörde för dem – jag har haft panikångestattacker till och från i två dagar nu och min hjärna är inte att lita på. Den hittar på, den förvränger, missuppfattar och förstör. Och den vill att jag ska förstöra allt för mig själv och andra, tydligen.

Men som sagt, jag vet inte hur mycket som var mitt fel. Jag kan inte bedöma det. Jag vet bara att jag hatar mig själv så mycket just nu att det svartnar framför ögonen.
Och att jag måste straffa mig själv på något sätt.
Utan att skada mig själv. Det vill jag inte.
Jag vill inte göra något jag ångrar när panikångesten dragit förbi.

Jag vill bara att allt det här ska försvinna.

Jag slutade med dagens outfit-bilder för snart ett år sedan.
Låtsades att det var för att jag… jag vet inte riktigt, var för cool för sådant, eller något.
Sanningen är långt därifrån.
Min fjärrkontroll till kameran gick helt enkelt sönder. Jag skaffade en ny; den slutade också fungera efter bara några veckor.
Då gav jag upp.
Sedan dess har jag bara tagit bilder i spegeln, och eftersom jag nästan alltid fotar med 50mm-objektiv får jag inte med särskilt stor del av kroppen på samma bild.

Idag testar jag en ny variant: dagens outfit-bild i spegeln, bit för bit.

Kjolen som klänning är från Johanna Vikman (ja, samma som sist – hey, jag bor i en resväska!), linnet är från i’m still in love with you claes göran, strumpbyxorna och skärpet från H&M och skorna från Skopunkten.

Nu går jag iväg och käkar middag med två läckra pojkar. Aah, life’s good.