När ni som mailar mig eller kommenterar i min blogg länkar till era bloggar går jag alltid in och läser hos er. Förstås.

Ibland har ni världens vackraste fotobloggar, ibland skriver ni så att hjärtat nästan brister, ibland bloggar ni om mode eller träning eller böcker. Allra oftast handlar era bloggar om era liv, er vardag, sådant ni gått och funderat på, låtar och filmklipp ni tycker om, skola och fika och promenader och jobb och kärlek och vänner och familj.

Och det finns en sak som jag tänker på, varje gång jag klickar mig in hos er.

Att det är så vidunderligt jäkla ashäftigt att jag kan gå in på en blogg där det står om någon som gått på spinning och ätit korv stroganoff och har redovisning på franskan imorgon, som hade jeans och skinnjacka på sig igår och som somnade framför Lyxfällan – och så har jag fått ett mail eller en kommentar av just henne, fått veta saker hon tänker på som kanske nästan ingen vet, förutom jag och de som läst hennes kommentar hos mig.

Det är svårt att förklara. Men det är en mäktig känsla att veta att om jag hade hamnat på den bloggen av någon annan anledning hade jag bara sett en främling. Men eftersom hon valt att dela med sig av sig själv till mig så går jag in på bloggen och ser en riktig människa, nästan en vän. Plötsligt kan jag läsa det som står mellan raderna och… Jag kommer alldeles nära.

Jag vet att det låter flummigt, jag vet att det låter som klyschor, men jag menar det (och skyller på att klockan är halv två på morgonen och att jag borde sova). Egentligen ville jag nog bara tacka er som hör av er till mig, som kommenterar och gör den här bloggen till något mycket större än bara mina texter och bilder. Ni påminner mig varje dag om allt vi bär omkring på, allt vi håller inom oss men som har chansen att komma fram om vi bara skrapar lite på ytan. Ni gör det omöjligt för mig att avfärda människor. Och när ni öppnar er för mig ger ni mig styrkan att öppna mig för er.

Det är väl kanske så enkelt som att tillsammans är vi mindre ensamma.

(Tack för att ni finns.)

Jag tänker mig att det vore fint med en lite annorlunda typ av frågestund.

Eller, annorlunda och annorlunda. Men såhär: Ni som undrar något får fråga precis vad ni vill, men istället för att bara svara på alla i ett långt inlägg så kan jag skriva egna inlägg om de frågor som kräver längre svar. Ungefär som det här.

Och det behöver förstås inte vara frågor, det kan vara ämnen, tankar, idéer, bildförslag; sådant ni skulle vilja se eller läsa om här i bloggen.

(För om ni inte märkt det så försöker jag göra den lite roligare för er att läsa!)

Då blir ju det här inlägget liksom en inspirationsbank med uppslag till en massa inlägg, som ni varit med och hittat på.

Låter det som en bra idé? I så fall: Go nuts!

Den här veckan är jag äntligen, äntligen tillbaka i Sofis mode!

Ja, då menar jag förstås inte ”äntligen” som i ”som ni har längtat!”. Utan mer ”äntligen” som i att tre veckor utan att kunna jobba är väldigt tungt för min ekonomi. Speciellt när vi kommer att få lägga ut jag-vågar-inte-ens-tänka-på-hur-mycket för vårt vattenskadade badrum. (Försäkringen täcker en liten del, men det blir fortfarande alldeles katastrofalt dyrt för oss.)

I veckans nummer skriver jag krönika om en ny vän jag delade rum med på Nyköpings Lasarett. Och om Bonnie Barton som jag gärna hade haft som ny vän, hon också. Så himla fin tjej.

Jag fick just veta att min blogg är omskriven i senaste numret av Metro Student. Inga dåliga ord, heller. En hel del att leva upp till. Lovar att göra mitt bästa!

(”Hjärtat i fingrarna”. Det tyckte jag var väldigt vackert.)

Man kan läsa hela tidningen här.

Det som är bra med att sova alldeles för länge på morgonen, sådär så att man inte riktigt hinner äta lunch innan det börjar bli dags att laga middag, är att man får äta mellis. Näst efter frukost är mellis mitt favoritmål. Kanske mest för att det går så fort att göra i ordning (jag blir uttråkad efter tre minuter vid spisen). Och för att det är så roligt att säga. Meeeellis!

Idag blev det rostad morotslimpa med skinka, risgrynsgröt med kanel, socker och mjölk (ja, sådan gröt man köper i plasttub, grymt ju) och äppeljuice.

Och alldeles snart blir det schlagerpizza!