Tänk, va. Jag längtar tillbaka till skolbänken.

Längtar efter att läsa tjocka böcker som det tar emot att öppna, längtar efter att sitta och skriva mot deadline och stressa upp mig och ångestsucka men samtidigt veta att det här gör jag för min egen skull, ingenting händer om jag inte hinner klart (CSN-pengarna har jag redan använt upp ändå, så om jag tar poäng eller inte är inte så viktigt). Jag längtar efter att lära mig något, att fylla på med kunskap i skallen. Komma ut ur huset, träffa nya människor, få nya intryck. Skjutsa igång kreativiteten, hitta lusten.

Funderar på att söka någon skrivkurs till hösten. Mitt högskoleprov går ut nästa år, så vill jag ha chans att komma in någonstans är det dags nu. Jo, jag ska nog göra det. Söka kan man alltid göra. Kanske ses vi i föreläsningssalen i höst!

Igår åkte jag och Anna in till Skärholmen – jag lockade henne med att vi skulle gå på IKEA i Kungens Kurva – och jag släpade direkt in henne på Skärholmens Zoo och köpte den allra största kattklätterborgen. Den tog upp precis hela bagageutrymmet, så det blev lite svårt att handla på IKEA sedan. Hoppsan.

Biianka och Baryshnik tycker att det där med snö och kyla, det är väldans jättekonstigt. Jag försöker se till att de är ute åtminstone en liten stund varje dag, men de springer mest in i uterummet och lägger sig i utemöblerna och väntar på att bli insläppta och på att våren ska komma. Så… om de nu ändå ska leka inomhus största delen av tiden i flera månader framöver tyckte jag att de förtjänade ett ställe som bara är deras, där de kan vässa klorna och busa hur mycket de bara vill (och så tyckte jag att vår soffa förtjänar att få lite avlastning vad gäller klovässningen).

När vi satt hemma hos Anna och såg schlagern kunde jag inte sluta tjata om hur mycket jag längtade till att komma hem och ”få se deras miner!”. Och mycket riktigt. Jag kom hem framåt midnatt, släpade upp borgen till huset, och leken kunde börja. INSTANT SUCCESS!

När de lekt en stund fick jag dåligt samvete för att Ronnie inte fick vara med och se hur lyckliga de var, så jag filmade en stund åt honom, lite familjevideo sådär. Nu finns den lilla videon på youtube, med min allra mest älskade Fanny på sång. Den låten passade så himla bra till lek och bus, kände jag.

Visst är de fina? Visst är jag värsta snälla kattmorsan? Jaaaa!

Måste bara berätta en sak. En sak jag försöker tycka är ”lite lustig”, fast jag inser att det mest är sorgligt.

För att hitta mina gamla texter söker jag i inkorgen bland alla de mail jag skickat till min redaktör, Annica. Med tanke på den krönika jag lagt upp idag – om att alltid, alltid be om ursäkt för allting – är det ganska nedslående att se att jag ber om ursäkt för varenda krönika jag skickat in. ”Jag hoppas verkligen att det här duger”, ”vad säger du, är den okej?”, ”tråkig text den här veckan, förlåt”, ”det här var det enda jag lyckades få ihop”, ”Annica, allt är kaos, det blev bara det här”, ”lyckades inte bättre än såhär”, ”den här känns helt ogenomarbetad men jag får inte till den, funkar det ändå?”. Okej, inte riktigt varenda vecka. Men alldeles, alldeles för ofta.

Och varje gång svarar stackars finaste Annica: snälla du, den är väl inte alls tråkig, dålig, menlös, ointressant, den är ju jättefin, varför ställer du så höga krav på dig själv?

Det är ett jäkla under att hon orkat med mig. Att hon orkar med mig. Jag hade då rakt inte gjort det.

Ett obefintligt litet pyttekliv för mänskligheten, några otroligt välbehövliga steg för mig.

I torsdags släpade jag mig ut för första gången sedan jag åkte in på sjukan i slutet av januari, men allt detta säng- och soffliggande gjorde att jag bara orkade gå i tio minuter – sedan övervägde jag på allvar att ringa hantverkar-Bosse (som just då var i huset och jobbade med vårt vattenskadade före detta badrum) och be honom hämta mig med bilen. Till slut lyckades jag ändå släpa mig hem igen, men låg med hjärtklappning resten av dagen. Note to self: Att inte gå längre än sisådär tjugo meter i tre veckor gör inte underverk för konditionen.

Men så! Idag! Fyrtio minuter i solskenet. Jag misstänker att det var Annas förtjänst: hon kom hit i fredags och tände min livsgnista igen. Inget ont om katterna, de är underbart sällskap, men jag har ändå känt mig ganska ensam den här veckan. Varje gång Bosse kommit in och sagt att han är klar för dagen har jag ställt massor av konstiga frågor bara för att hålla honom kvar en stund till (”jamen berätta, hur går det egentligen till att gjuta en sådan där golvgrund?”).

Nu ska jag värma på lite korvgryta och sedan blir det jobb, jobb och lite mer jobb – som vanligt har jag lyckats skjuta upp alla texter tills i absolut sista sekunden. Det enda dumma med att jag lyckades ta mig ut på promenad var att jag nu känner mig så nöjd med mig själv, som om jag redan utfört ett rejält dagsverke, trots att jag inte ens börjat. Ännu en note to self: Att gå i solen och lyssna på Håkan Hellström är inte att jobba.

Den här katten alltså. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Ni ser ju själva. Vad finns att tillägga?

(Det vita snöret är förresten Basses favoritleksak, ett hårt paketsnöre av plast. Han gillar att ha det nära till hands. Om han plötsligt känner att det är dags att leka.)

Några tips i all välmening till dig som fallit offer för detta skamliga lidande.

(Tack till Ulrika som under middagen i måndags läste upp det här stycket ur sitt exemplar av den fantastiskt upplysande ”Homepatiska självläkaren”!)

Idag gjorde jag ett försök att fotografera med blixt. Vi kan nog alla vara överens om att det inte är min starka sida. Jag har en sådan där dyr, fancy extern blixt som jag köpte för en massa år sedan när jag ville lära mig att plåta ”seriöst” – och den är säkert jättebra, jag har bara ingen aning om hur man använder den.

Nu är den återigen förpassad till den byrålåda där den legat och samlat damm de senaste fyra åren. Jag fortsätter att hålla mig till naturligt ljus. Det kräver lite mer planering – av typen solen måste stå rätt på himlen – men så blir det också hundra gånger mjukare och finare bilder.

(Min klänning kommer från Ida Sjöstedt och nej, det är inte ”dagens outfit”, jag satte bara på mig den just då för att se lite tjusig ut på bilden.)