Mina rosor dör så snabbt. Det är lika bra att jag passar på att föreviga dessa innan de går vidare till de sälla jaktmarkerna.

(Fotade med Canon EOS 550D, 50 mm-objektiv.)

Kan inte förstå att jag inte lagt upp den här tidigare.

Det är otroligt duktiga Anna Lundin som ritat ett porträtt av min bästa vän Fanny. (Originalfotot kan man se här.) Tusen och åter tusen tack, Anna.

Jag har haft den stora äran att bli avritad några gånger, och det är alltid lika smickrande och rörande – men jag har aldrig blivit lika berörd som när den här bilden dök upp i min mail. Att få se hennes leende, hennes värme, hennes glada ögon.

Fyra och en halv månad har passerat och det gör lika ont. Precis lika ont. Jag har blivit bättre på att hantera smärtan, på att hålla tårarna tillbaka och rösten stadig. Bättre på att prata med vänner utan att nämna hennes namn i varje mening, på att distrahera mig själv för studen. Men smärtan är densamma. Alltid densamma. Jag har accepterat att den aldrig någonsin kommer att lindras, och jag vill det inte heller. Jag vill fortsätta att känna, fortsätta att minnas.

Det låter som en konstruktion, men min första tanke varje morgon är att hon är borta. Min sista varje kväll är att jag älskar henne.  Det är bara så det är.

Man får fortfarande väldigt, väldigt, väldigt gärna skänka pengar till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Några kronor eller så. Varje gång jag ser att någon gett ett bidrag får jag en varm klump i bröstet. När jag påminns om att hon inte är glömd, aldrig ska glömmas.

Ni som aldrig fick träffa Fanny. Jag önskar att ni fått chansen att göra det. Hon är som ingen, ingen, ingen annan. Varmare, klokare, roligare, mer färgstark och blixtrande intelligent än alla människor jag någonsin mött. Utan henne är hela världen genomskinlig, grå.

Ändå blir det natt och dag och natt igen.

Snart vår, kanske.

Obegripligt.

I senaste numret av tidningen SOLO berättar jag och sju andra tjejer om hur vi kom över våra kroppskomplex.

Det är alltid så svårt att prata om sådant, utan att låta fånig eller självömkande eller patetisk – men vafan, känner någon enda person sig det minsta lilla peppad av det man delar med sig av så är det ju värt det.

Och vet ni vad? Den här gången känner jag mig inte som en hycklare. Det är klart att jag inte har världens bästa självförtroende, speciellt inte när det kommer till min kropp. Men jag tycker så ofattbart mycket bättre om mig själv och mitt utseende än jag gjorde för fem, tio eller femton år sedan. Och varje gång jag är ledsen och känslig och lägger märke till något ”fult” med min kropp, tänker jag: och? Vem ska döma mig för det? Vem ska skratta åt mig, vem ska älska mig mindre, vem förväntar sig att jag ska vara perfekt?

Ja, jag har faktiskt kommit någon vart när det gäller min syn på mig själv. Mina fel och brister brukade liksom vara the end of the world; att insidan av mina lår är täckta av bristningar, rumpan och låren gropiga, knäna knöliga. Det är det inte längre. Och det är så förbaskat skönt.

Visst går de yttre komplexen, som vanligt, hand i hand med de inre. Jag är inte längre lika hård mot mig själv när det kommer till prestation, till vad folk tycker och tänker om mig. Jag förstår inte riktigt poängen.

Kanske, kanske, kanske har det något att göra med att jag förlorat min bästa vän. För jag har haft det väl förspänt de senaste åren, många bra saker har hänt, jag har lyckats relativt väl med det jag velat göra, både privat och i arbetslivet. Jag har fått uppmärksamhet. Ganska många människor har hört av sig och berättat att de läser det jag skriver, att de tycker att jag är bra. Ett icke oansenligt antal har istället förklarat att jag är värdelös. Jag har gjort mitt bästa för att ta åt mig av de uppmuntrande orden och stänga ute de elaka.

Men Fanny blev sjuk och Fanny dog ifrån mig hur mycket jag än älskade henne och all den där uppskattningen och allt det där hatet jag tagit emot de senaste åren är ju bara så förbannat meningslöst. Jag blir glad av det snälla och ledsen av det mindre snälla, men inget av det förändrar någonting. För precis som när det kommer till kroppen så handlar uppmärksamhet om yta, om det man visar upp. Inte om det som pågår inuti. Inte om det riktiga, det som egentligen är vi.

Fanny och jag pratade mycket om det, de där sista månaderna. Om hur mycket tid man kastar bort på att önska att man var smalare, vackrare. På att oroa sig för att inte nå alla sina karriärmål. På vad folk man inte ens bryr sig om tycker om en.

Jag har varit väldigt ledsen och mått väldigt dåligt i mitt liv, men aldrig såhär. Aldrig som de senaste fyra månaderna. Men det har varit en sorg som varit betydligt mindre destruktiv än vad jag förväntade mig. Eftersom jag riktat sorgen dit den hör hemma – mot saknaden och tomrummet efter Fanny, mot livets orättvisa, mot de eventuella högre makter som tagit henne ifrån mig.

Inte mot mig själv.

Det hade såklart kunnat gå åt motsatt håll. Att hemska saker händer i ens liv är knappast en garanti för att man ska börja tycka om sig själv eller sin kropp, och det är sannerligen inte så att de som har kroppskomplex ”bara inte haft tillräckligt många riktiga problem”. Men i mitt fall gav nog sorgen mig en knuff i ryggen, en påminnelse om att fokusera på det jag faktiskt bryr mig om.

Bristningar på låren – bryr jag mig faktiskt om det? Egentligen? Nej.
Att en del anonyma människor tycker att jag är dålig på att skriva/borde få sparken/är dum i huvudet? Nix.
Att mitt högra knä har en knota som sticker ut och ser konstig ut? Haha.
Och så vidare.

Därmed inte sagt att det inte är underbart att känna sig vacker, att det är oviktigt med karriär eller att man bör bete sig illa för att man inte bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tror bara att det viktigaste är att fylla sitt liv med härliga, roliga, utvecklande, utmanande, spännande, intressanta uppgifter, människor, samtal, upplevelser, minnen. Inte plåga sig själv för att uppnå något bara för att man fått för sig att det är först då man blir lycklig. För om man faktiskt tar sig dit – går ner så eller så många kilon, får den där drömtjänsten – är jag ganska säker på att man snart upptäcker att man är precis lika lycklig eller olycklig som innan. Man har fortfarande huvudvärk och tvättid och dammiga lister, man är genomlycklig när man äter middag med sina bästa vänner och stannar uppe och pratar hela natten och man går sönder inuti när någon man trodde skulle älska en föralltid inte längre finns där. Man är densamma. På gott och ont. Det går inte att fly.

Min poäng med det senaste stycket är nog denna: Det är kanon med ambitioner, mål, drömmar. Så länge man ser till att fylla vägen dit med så mycket gott och fint och viktigt som möjligt. Om man skulle bli avbruten mitt under resan, eller om det visar sig att målet inte är allt man trodde att det skulle vara, har man ändå haft det så bra man kunnat.

Fy fan. Det här inlägget är ju ett enda långt, utdraget ”carpe diem”. Sorry about that. Men alla vet ju att klichéer är klichéer just för att det ligger något i dem. Så det så.

Den här ruskigt charmiga tjejen har jag intervjuat till veckans nummer av Sofis mode. Lite lustigt – trots att Jess är den yngsta jag skrivit om på länge är hon också den jag känner mig mest inspirerad av, stilmässigt. Kanske för att hon inte verkar så ängslig, hon känns rätt genuint ointresserad av vad andra tycker. Det är uppfriskande.

Hennes blogg kan man läsa här.

(Nej, jag har ingen krönika i veckans tidning – när den skulle skrivas låg jag på sjukhus och väntade på blindtarmsoperation.)

Biianka, min flicka.

Här ser ni några av mina bästa människor. Två vackra män med fluffigt hår och en alldeles underbar Anna.

Egentligen behöver Anna och Mattias åka hem till sitt egna fina hus. Men de stannar hos oss istället, en natt till. Det blir lätt så när vi är tillsammans, att det bara fortsätter. Man vill aldrig att det ska ta slut, ju.

När man inte kunnat äta på länge, länge är det svårt att tänka på annat än mat. Alltså var det inget snack vid frukosten i morse: jag skulle gå all in. Det blev äggröra – Mattias specialrecept – och bacon, vita bönor och tomat, juice och… ja, det var väl det. Portion efter portion efter portion. Och det var så gott så det liknar ingenting.

Ja, Anna och Mattias är här! De kom igår för att se schlagern och käka middag, vi drack vin (okej, de friska drack vin, inte jag) och såg alldeles fantastiska Crazy Heart och pussade katterna.

Efter frukosten idag tog jag, Anna och Mattias en låååång promenad medan Ronnie skrev krönika. Loppisfyndade och klappade en mycket ivrig fransk bulldog.

Nu ser vi på fotboll och äter pizza. Allt känns precis som det ska.

PS1. Jaaa, jag är fullt medveten om att vi har massor av flyttkartonger i köket. Det är vattenskadans fel – ett av de fuktskadade rummen som nu är utrivet var ett förråd, så vi har kartonger lite överallt. DS1.

PS2. Om ni undrar var Ronnie är på frukostbilderna så hade han inte tagit sig upp ur sängen ännu. Han var en smula… morgontrött. DS2.

Jag hann aldrig tipsa om veckans Sofis mode, sjukhusvistelsen kom ivägen. Vet att vissa kan läsa krönikorna från skärmdumparna jag lägger upp och andra inte, men den här gången slänger jag upp texten här så att alla kan kika.

Jag vaknar klockan sju av att huset skakar. Det låter ungefär som om någon river en vägg med slägga.

Det är också precis vad som händer.

Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om.

Vem försöker jag lura? Dags att gå upp. Lika bra att jag skaffar mig samma dygnsrytm som hantverkarna.

Det är lustigt: för inte alls länge sedan låg jag på en thailändsk strand och längtade hem. Då hade jag visserligen ingen aning om att ett trasigt rör skulle göra att golv, väggar och tak måste rivas ut ur tre rum, att vi ska bo i en byggarbetsplats fram tills sommaren.

Men konstigt, ändå. Att jag inte såg det komma. Just vattenläcka var kanske svårt att förutse. Men vad hade jag väntat mig? Att allt här hemma bara skulle vara frid och fröjd, ro och harmoni, smältsnö och vårens första tussilago?

Kanske är det med livet som med våra kroppar. Varje gång jag läser om cellulitkrämer och rumpövningar, rynkbehandlingar och hakimplantat, slås jag av det komiska i att vi verkar tro att våra kroppar i grunden är Barbiedockssmala, släta och supermodelltjusiga. Att allt som avviker från den här ”ursprungliga” idealbilden är defekter, misstag som kan rättas till, om vi bara kämpar tillräckligt hårt. Att vi kan skala av oss det här felaktiga lagret och träda fram som de välretuscherade Victoria’s Secret-gudinnor vi i själva verket är, någonstans därunder. Som om varje dag i våra vanliga kroppar är ett misslyckande.

Samma sak med livet. Förstås. Har jag inte lärt mig någonting? Jag går och väntar på att allt ska ”återgå till det normala”. Blir lika förvånad varje gång något nytt dyker upp och vänder upp och ned på tillvaron. Som om det riktiga livet fanns någon annanstans, dolt bakom sjukdom och död och vattenskador, utbrändhet och kärlekstrassel, trasigt bredband och telefonkö till försäkringsbolagets kundtjänst.

Så går åren medan vi inbillar oss att det finns något annat där ute, ett liv där ingen blir sjuk och rör aldrig går sönder.

Som om livet vore någonting annat än just det här. Att släcka bränder. Att göra så gott man kan för att få kontroll över en innan nästa flammar upp. Försöka lära sig något under tiden.

Jag äter en ostmacka vid köksbordet och lyssnar till snickarnas planer för kvällens hockeymatch, AIK – SSK. Ute är det plusgrader.

Och om ett år ligger jag i mitt nya badkar och tänker att det var allt rätt gött ändå, att den där vattenläckan gjorde att vi fick bygga ett alldeles nytt badrum.

Eller så tänker jag inte på det alls. Antagligen har jag redan glömt.

Vet ni vad? Jag mår så himla mycket bättre! Plötsligt bara vände det, och får jag vara dramatisk så känns det lite som att ha fått livet tillbaka. Inte för att jag höll på att dö, verkligen inte, men att bara ligga raklång i sjukhussäng och ha ont är ganska långt från mitt vanliga liv. Visserligen ligger jag mest i soffan och vilar nu, men jag kan åtminstone se på teveserier eller läsa bloggar för att få tiden att gå. På sjukhuset kunde jag knappt läsa ett sms utan att bli helt yr av ansträngningen.

OBS! Här följer en lång och tråkig text om sjukdomar!

En del har undrat vad jag var för sjuk, vad läkarna kom fram till. Ärligt talat vet jag inte riktigt. De har haft så många teorier, men jag tror inte på någon av dem – jag har kollat på tillräckligt mycket House för att höra när en teori inte makes sense! De bara chansade hejvilt, tog aldrig alla symptom och faktorer under beaktande utan fokuserade på ett problem i taget, lyssnade inte på vad jag hade att säga. Och jag förstår dem. Det var sällan jag träffade samma läkare mer än en gång, och det är klart att det är lättare för House-teamet att komma på idéer om en enda patient än vad det är för tjugo läkare som träffar hundra miljoner patienter om dagen.

(Verkar jag vara besatt av House? Vavava? Hmmm. Det är nog för att jag såg de senaste fyra säsongerna av serien under mindre än tre veckor. Det regnade ofta i Thailand.)

Just det, min diagnos. Den slutgiltiga teorin såg ut såhär: Förra tisdagen, för elva dagar sedan, fick jag fruktansvärt ont i magen av en stor cysta på ena äggstocken. Åkte in till sjukhuset där de trodde att det var blindtarmen och opererade bort den. Bakterier kom in i magen och gjorde att jag drabbades av en infektion, som gjorde att jag fick hemskt ont och väldigt hög feber. Med hjälp av två olika antibiotikapreparat stoppades infektionen, mina värden la sig på mer rimliga nivåer och nu mår jag mycket bättre.

Jag tror inte ett dugg på det här. Varför?

1) Jag blev undersökt av gyn innan blindtarmsoperationen. De såg absolut ingenting konstigt.

2) Under själva operationen tyckte kirurgen att ena äggstocken såg konstig ut. Hon tog dit en gynekolog för konsultation, han sa att det var en helt ofarlig cysta.

3) Jag blev undersökt av gynekolog igen innan jag fick åka hem från sjukhuset. Hon konstaterade att visst var det en cysta på ena äggstocken och visst var den stor, men borde verkligen inte göra så ont. När hon undersökte mig hade jag väldigt ont i magen, dock inte där jag borde haft ont om det varit cystan som ställde till det.

4) Smärtan kom och gick i vågor, men blev helt olidlig om jag försökte äta någonting. Alltså fick jag varken äta eller dricka utan låg med dropp hela tiden. Varför skulle en cysta på en äggstock göra mer ont av att jag åt eller drack?

5) Om jag fick infektionen av operationen – varför hade jag då lika hög feber innan operationen?

Och så vidare.

Alltså: Jag vet inte riktigt vad det var för fel på mig. Men jag mår bättre nu, mycket bättre. Om det är antibiotikans förtjänst eller om jag hade en virusinfektion som gått över av sig själv vet jag inte. Vet bara att det är ganska fantastiskt att vara hemma igen.

Äntligen tillbaka! Som jag har saknat att ligga i just den här soffan, med just de här fluffiga fåntrattarna.

Snart är jag frisk, det känner jag på mig.