Jag är fortfarande inlagd, fortfarande väldigt sjuk. Åtta dagar nu. De vet inte vad felet är utan behandlar för allt de kan komma på. Antagligen var det aldrig blindtarmen som var problemet, men det gör mig ingenting – jag lär knappast sakna den. Önskar bara att de kunde hitta anledningen till min infektion. Är så väldigt trött på att ligga och feberyra och gny av smärta. Det klär mig inte. Jag vill ha Dr House och hans team!

Jag är sämre igen. Ligger i sjukhussäng och väntar på nya provsvar. Allt det här suger.

Den här lyssnar jag på idag.

Hela familjen ligger i soffan och ser How I Met Your Mother på dvd. Jag må vara nyopererad och ha fått något slags influensa ovanpå det hela, men det här är ändå en väl godkänd söndagskväll.

Jag får en del frågor om katterna och ska försöka räta ut frågetecknen lite snabbt.

– Biianka och Baryshnik är sibiriska katter.

– De är syskon och föddes i maj förra året, och de bor hos oss sedan i torsdags.

– Har man läst bloggen länge kan man nog ha sett och läst om B & B förut – till exempel här, här, här, här, här, här och här.

– Jo, Ronnie är lite allergisk mot katter. Ibland klarar allergiker av sibiriska katter, och vi håller tummarna så hårt vi bara kan för att Ronnie inte blir sjuk. Katterna var från början min mammas, och det visade sig att hon var för allergisk för att kunna behålla dem – det är därför de bor hos oss nu. När vi kattvaktade i höstas gick det jättebra med Ronnies allergi, så nu hoppas vi förstås att det ska gå lika bra nu (och föralltid).

– Jag är inte kattallergiker.

– Lillan och Basse är världens finaste katter.

Jag är inte riktigt i form att fota och lägga upp bilder just nu. Men en liten tjuvkik på våra nya familjemedlemmar måste jag förstås dela med mig av. Våra älskade älsklingar.

Jag skulle åkt hem vid tolv idag. Det gick inte. Fick så sanslöst jävla ont, kunde inte andas.

Var tvungen att stanna på sjukhuset hela dagen för flera olika lungröntgen. När de var helt säkra på att jag inte skulle kvävas under hemresan fick jag äntligen åka hem till finaste kissarna. De är så ljuvliga så ni kan inte föreställa er! Synd bara att jag inte kan mysa så bra. Har så, så, så ont. Kan inte riktigt röra mig. Aj.

Några av er har frågat om kattallergi: jag är inte kattallergiker alls, men Ronnie är, litegrann. Kattrasen heter sibirisk katt och de är lite mindre allergena än andra katter. Ronnie vet att om han blir allergisk får han flytta ut. Höhö.

Nu har jag ingen blindtarm längre.

Allt gick bra, även om jag var barnslig och freakade ur precis innan jag skulle sövas. Fick en lätt panikångestattack och grät hysteriskt… Suck. Hade verkligen tänkt vara sådär cool, lugn, stark. Oh well. Är trött så trött så trött, har haft helt vansinnigt ont sedan de väckte mig ur narkosen vid två, halv tre, inte kunnat sova alls.

Pinsamt nog har jag nu nästan mer ont i höger axel och ner under revbenen än i de faktiska såren. Tydligen blir det ofta så. Men! Snart åker jag hem! Om ni bara visste hur mycket jag längtar. För vet ni? Igår blev vi kattföräldrar! Äntligen, äntligen. Jag har längtat efter katt i hela mitt liv. Nu har vi ynnesten att få vara mamma och pappa till två stycken. De finaste katterna i världen.

Om en knapp halvtimme är det dags för operation. Jag är helvetiskt nervös.

Förklarade för min narkosläkare att jag sett alldeles för mycket på House – ”her bp’s dropping! He’s crashing! We’re losing her!” Hon lovade att om man gjorde en teveserie om Nyköpings lasarett skulle den vara skittråkig, åtminstone om man inriktade sig på blindtarmsoperationer

Jag ligger i en fyrasal där två av tanterna åkt hem för flera timmar sedan, jag och Gertrud är ensamma kvar. Hon är åttiosju år och den perfekta rumskompisen. Kvick och rolig, snäll men osentimental. Och så pratar hon så vacker finlandssvenska.

Nu ska jag börja preppas för operation. Skicka en helande tanke eller två.

Smärtan var inte självförvållad! Ligger inlagd på Nyköpings lasaretts kortvårdsavdelning i väntan på blindtarmsoperation.

Alltsåååå! Jag har SÅ himla mycket att göra idag. Jobb, städa och ställa iordning huset innan katterna kommer imorgon, köra in till Stockholm och äta middag med Annsofie som flyr landet i nästa vecka.

Och så blev det såhär istället. Jag kan bara inte resa mig ur soffan. Det gör för ont. Visst, det gör ont att ligga här också, men inte på långa vägar så ont som när jag försöker sätta eller ställa mig upp.

Vad som hänt? Ingenting, förutom att jag är en idiot. Sedan jag kom hem från Thailand har jag levt på ett sätt som min kropp inte klarar av. Stress, dålig sömn och alldeles för mycket alkohol. Nu har min magkatarr vaknat igen och jag har bara mig själv att skylla. Men det hjälper liksom inte att tänka så. Inte när jag ligger dubbelvikt och grinar av smärta i tolv timmar. Då känns det inte ett dugg lättare även om jag kommer ihåg att allt är mitt eget fel.

Ronnie är just nu inne i Gnesta och köper magmedicin åt mig. Kanske hjälper det med Losec. Hoppashoppashoppas. Planen är att jag ska lyckas jobba några timmar imorgon – eller, ja, det finns inga alternativ – innan vi kör till Arlanda för att hämta finaste älsklingskissarna som har flugit flygplan över hela Europa för att komma till oss. Jag vill inte att de ska ha en sjuk mamma som bara ligger och tjurar, nej, jag måste skärpa mig.

Nu ska jag fortsätta läsa Bengt Ohlsson och tycka synd om mig själv (jo, det kan vara synd om en även om smärtan är självförvållad!).