I veckans nummer av Sofis mode sätter jag mig i fåtöljen hos psykologen igen.

Om jag ser väldigt, väldigt trött ut på bilden så är det för att jag var det.

Och så har jag pratat med Bobby Raffin från Toronto. Ursöta, bedårande Bobby. Han är en sådan person jag skulle vilja dricka kaffe med i åtta timmar och bara prata om ungefär vad som helst. Så ljuvligt rar, trevlig, ödmjuk, smart och rolig. Jag är så glad att jag får skriva de här bloggporträtten, lära känna de här fina människorna, om än på avstånd. Kika in i hans blogg här! (Just det, han är dessutom den första killen jag porträtterar. Fler dyker upp.)

Jag är i Stockholm i fyra dagar, jobbar och springer runt och gör ärenden, sover gott bredvid mamma i dubbelsängen. Fullspäckat schema, den typen som brukar ge mig stresshuvudvärk och ångest, men nu är det bara skönt. Så länge jag håller igång hinner inte allt det svåra ikapp.

I måndags var jag hos optikern för synkontroll, fick veta att jag har en rätt ordentlig ”dold skelning”. För första gången i mitt liv fick jag alltså en förklaring till varför jag alltid, alltid ser dubbelt. (Jag måste fokusera hårt på ett föremål för att se det tydligt, och då blir allt runt omkring dubbelt istället.) Har aldrig försökt ta reda på varför eftersom jag, pinsamt nog, utgått från att det är helt normalt och att alla andra också ser världen i två upplagor. (Som om inte en vore nog.)

Fottoshoooot!

Fannys familjs insamling till Cancerfonden är nu uppe i 100 000 kronor.

Hundra tusen tack ska ni alltså ha, alla ni som varit med och bidragit. Tack, tack, tack, tack i all oändlighet.

Inga pengar i världen ger oss våra älskade tillbaka, men kanske, kanske kan de hjälpa oss att få behålla de ännu levande i livet.

Tänk gärna på Cancerfonden nu till jul.

Älskling,

det går i vågor.

I två månader var jag livrädd för att se det här klippet. Gick in på det på youtube nästan varje dag, men klickade ner fönstret innan videon började spelas. Att höra dig sjunga är en sak, prata en helt annan.

Nu ser, eller snarare lyssnar, jag på dig flera gånger om dagen. Varvar den här videon med de andra jag har på datorn, de jag har i mobilen, och med dina fantastiska låtar. Vill bara höra din röst. Det känns tryggt på något sätt. Behagligt. Även om det gör det ännu svårare att tro på att du är död.

(I min dröm inatt stal någon min röda väska, den underbara jag ärvde av dig, och däri låg mobilen med alla dina sms i. Jag blev tokig och spöade upp LH för att hon inte hjälpte mig att leta efter tjuven som stulit den, och för att hon låtsades att hon inte kom ihåg ditt namn. Hon kallade dig ”Estelle” och, tja, I totally lost it. Subba. Det var helt vidrigt då men lite roligt i efterhand, och du är ju den enda som vet varför.)

Grattis på sjuttonårsdagen, älskade syster. 

Julbordsredo.

Idag är det lilla julafton här på Käxlevägen. Jag har tre vackra, skäggiga män i huset (varav två är födelsedagsbarn den här veckan), det har slagits in paket och klätts sunkig plastgran och ikväll blir det julbord.

Åker man bort till solen över jul får man se till att mjölka ur julfirandet så mycket man kan i december! Så, god låtsasjul, mina vänner. 

(De små prickarna är hästar.)

iPhone-skugga!

(Det gula huset är vårt.)

Jaha, så var man ute och gåt. Vi ska ner till Ica, Sandahlbröderna vill ”tippa”. Jag är bara glad att få lite sol i ansiktet. D-vitamin och grejer.

(Förresten har vi inte haft internet sedan i onsdags, och vi får inte hjälp av Bredbandsbolaget förrän tidigast i nästa vecka. Så att ni vet.)

Såhär ser mina sidor ut i veckans nummer av Sofis mode. En krönika om hur obekväma vi blir av självömkan, och ett porträtt av söta Ponyhunter-Laura från Auckland. Läs dem gärna i tidningen (eller här på bloggen om ni har tillräckligt bra syn).

Idag fick vår bil ääääntligen dubbdäck. Våra vinterdäck var så värdelösa att vi hamnade i livsfarliga situationer varje gång vi körde någonstans, och även om vi fortfarande inte tänker köra omkring i onödan var det helt klart värt pengarna vi la på nya däck – det är lite segt att bo såhär isolerat och inte kunna använda bilen. (Men inte omöjligt, naturligtvis – vi hann bo här i fyra månader utan vare sig bil eller körkort.)

De nya däcken firade vi med köttbullar på IKEA, och nu ska Ronnie steka hamburgare. Det här är hans sista kväll som tjugofemåring. Sötaste lillpojken!