Med världens finaste lilla Anna, januari 09. Oj vad jag längtar efter en egen liten.

Hmmmpfff. Försöker teckna av lillasyster, men det blir mest Kristen Stewart av det hela.

Tar nya tag när jag skrivit klart min krönika. Den vill liksom inte knytas ihop på något bra sätt. Och det blir knappast bättre av att jag sitter och kladdar med kol istället för att skriva.

För första gången måste jag erkänna: just nu är det inte så jäkla roligt att bo på landet.

Jag vill åka och handla, men vågar inte, för när vi körde hem i fredags fastnade vi med bilen längre ner på vår smala väg och höll på att inte ta oss hem. Däcken får inget fäste när det är minsta lilla lutning, och jag är rädd att om jag backar ut från uppfarten (nedförsbacke) tar jag mig inte upp igen. De fina gångarna jag skottade i trädgården – för att ta mig ner till bilen/soptunnan/brevlådan – är helt översnöade efter nattens och hela dagens snöfall. Förstås. Jag borde ge mig ut och skotta igen, men det känns onödigt när jag ändå inte vågar sätta mig i bilen.

Imorgon ska jag ta mig in till Stockholm och tillbaka – thank God för kollektivtrafik. Det blir buss till Gnesta, pendel till Södertälje hamn, annan pendel in till Stockholm, tunnelbana till Slussen, buss till Finntorp där min psykolog har sin mottagning nuförtiden. Och sedan samma resa tillbaka. Förhoppningsvis, i alla fall – tidningarna rapporterar ju konstant om ”snökaoset” och ”trafikhelvetet”, så jag misstänker att jag har tur om jag tar mig både dit och hem.

Gnäll, gnäll, gnäll. Men vad tusan. Lite mer gnäll bara: Sex & the City-boxen snart slut = tråkigt.

Men! Men! All snö gör världen ganska vacker. Dessutom: det är åtminstone varmt här inne, det finns glögg och pepparkakor, och om tre och en halv vecka åker jag och Ronnie och hälsar på dödsmaneterna i Thailand. Kanske dags att börja räkna dagar.

Det är verkligen helt tomt i mitt huvud.

Försöker skriva de texter som ska skrivas, äta, plocka undan. Inte bara sova hela tiden. Men är det inte mensvärk som däckar mig är det migrän. Eller sorg.

(Och är jag vaken vill jag mest ligga i soffan och se på Sex & the City-boxen.)

Finns inte så mycket att skriva om här. Nu ska vi ut och köra i snöovädret, hämta bilen på verkstaden (hej då fina hyrbilen). Men först betala räkningar, duscha, stressjobba.

Jag kan lika gärna strunta i att publicera det här helt poänglösa inlägget. Ville bara säga att jag lever men att det inte är så roligt.

Jag har förfärligt svårt att leva just nu. Det tar emot att skriva något alls i bloggen, trots att ni som läser är så fina, jag är rädd att skriva något jag ångrar.

Så ni får följa med mig på morgonpromenad istället. Här ser ni min värld, fångad genom en iPhone i gryningsljuset. Magi. Som om all skönhet samlats just här, längs vår landsväg.

(Ledsen att bilderna blir så små. Det är lite synd med den här bloggdesignen, att foton aldrig kommer till sin rätt.)

Veckans texter i Sofis mode. Läs dem gärna i tidningen.

Förresten är det idag exakt två år sedan mitt första blogginlägg här hos Aftonbladet, och exakt två år sedan min första krönika i Sofis mode kom ut i butik. Så, ett litet jublieum, alltså.

Önskar att jag mådde lite bättre idag. När det är tvåårsdag och allt. Men det gör jag inte. Jag mår skräp.

De är fåniga men ganska söta, min familj i Los Angeles.

Tre dagar sedan jag åkte. Har fortfarande knappt fattat att jag är hemma igen. Men igår såg jag ju Håkan på Hovet, det om något tyder väl på att jag inte är i LA längre. (Och ja, det var fantastiskt.)

Nu: Håkan!

Min första stora kärlek. Åh, åh, åh. Det är very disturbing att inse, men mitt hjärta har fortfarande inte fattat vilken tönt artonåriga Nick var. Mitt femtonåriga jag finns fortfarande inuti mig, trånande. Hon bara: ååååååååååh den där blonda pagen, de där säckiga kläderna, de tänderna, det leendet, den låten åååh den låååten! And I neeeed you toniiiight, I neeeeed you right noooow. Åhåhåhhh. Som jag letade efter den låten i mitten av nittiotalet! Men den fanns inte utgiven ännu (kom med först på Millennium-skivan 1999), den var bara Nicks sololåt på konserterna och hjälp vad man fick anstränga sig för att lära sig varenda ord medan man stod där framför scenen och pressade armbågarna mot kravallstaketet för att inte bli till tonårsmos. Och grät av andnöd och lycka över att han var så mindblowingly nära.

Åh, Nick. Att du var tvungen att bli en plufsig knarkare med fula tatueringar och en misslyckad realityshow. Men på Youtube är du fortfarande arton, fortfarande världens sötaste tönt. Och jag kan fortfarande varenda stavelse i låten. Den där fåniga balladen som var din.

Wow. Mina humörsvängningar är inte att leka med just nu.

Helgen var fantastisk. Måndagen en känslomässig katastrof. Tisdagen alldeles strålande.

Jag har träffat så otroligt fina människor här så det är nästan löjligt. Upplevt mer av LA än under alla mina tidigare resor hit tillsammans.

Försöker se det som ett slags ljus i det här jävla mörkret. Att nu när jag är ensam kanske jag lär mig att våga mer, att ta chanser, att träffa människor jag kanske aldrig skulle mött om… om jag inte längtat så efter sällskap, vänskap, mänsklig kontakt.

Tisdagen, oj. Vilken. Dag. TACK JOHANNA! Du underbara. Tack Daniel, tack Mikey. Det var så bra. Skulle ta en halv evighet att beskriva, antagligen skulle det inte ens gå. Alla de små sakerna som gjorde dagen – och natten – alldeles spektakulär. Detaljerna. Alla underliga sammanträffanden. ”Only in LA”, sägs det. Men jag har varit här förut, så många gånger, och aldrig fattat vad det är som händer bara i LA. Nu vet jag.