Erkänner att jag blev pinsamt nöjd med det här testresultatet.

Åminstone tills jag insåg att det också betyder att jag kommer att dö en alltför tidigt och helt meningslös död.

Eller så läser jag helt enkelt in alldeles för mycket i ett Facebookquiz just nu.

(Men coolt ändå att Edward Cullen-skådisen spelar ”mig” i Harry Potter-filmerna! Mums.)

I veckans Sofis mode skriver jag krönika om… hur demoner från ett liv man lämnat bakom sig kommer tillbaka när man är som mest sårbar, som mest mottaglig för mörka tankar.

Och i bloggporträttet får man träffa Zanita från Sydney, Australien. Hon är vacker, begåvad och mer än en smula ambivalent inför sin modellkarriär. Det hade jag gärna skrivit mer om i artikeln, men kände att det tog alldeles för stor plats.

Tror att det är ganska vanligt att modeller – speciellt när de blir lite äldre – känner som Zanita: att modelljobbet visserligen fört med sig massor av möjligheter och är en erfarenhet de inte skulle vilja vara utan, men också gjort att de blivit osäkra, fått skev självbild och snedvriden syn på vad som är viktigt i livet. Jag vet i alla fall att jag känner igen mig.

Hade jag inte hållit på och trasslat runt i modellbranschen de där åren hade jag inte varit den jag är idag. Och även om det var en förjävlig tid på många sätt, även om jag inte gillade den jag var, så tycker jag ofta väldigt mycket om den jag blev. Och det är alltid något. Kanske det viktigaste.

Bara ett litet tips: Ni som brukar tycka om ungefär samma musik som jag borde absolut lyssna på Castledoor. Osignat band från Silverlake i Kalifornien som tyvärr inte spelar tillsammans längre. Men de låtar som finns på MySpace och Spotify (sök bara på Castledoor) är verkligen bra, ibland fantastiska. Tycker jag i alla fall.

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om att skriva en text för Rosa Bandet-insamlingen. Eftersom jag råkar vara smått besatt av att samla in pengar till Cancerfonden var det knappast som att jag tvekade.

När jag skrivit och skickat in texten grät jag i jag-vet-inte-hur-många timmar. Kanske var det dagar.

Idag ligger den uppe i Kontantens uttagsautomater och på nätet, och jag kan inte ens avgöra om den är bra eller inte. Men den gör nästan lika ont för mig att läsa som den gjorde att skriva, så jag antar att den fyller sin funktion: att berätta om tomrummet efter den man älskar. Att påminna om att cancern dödar, utan urskiljning eller nåd. Att ingen går säker. Att det inte går att älska en människa frisk. Att inte ens de starkaste av de starka orkar hur mycket som helst.

Läs texten här.

”Utan dig har allt avstannat.
Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste.
Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde.
Men det är inte verkligt.
Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare.
Jag vet bara inte hur.”

Första snön faller precis just nu över Käxlevägen.

Det är dags att sova, har egentligen varit dags för länge sen. Det är redan fredag.

Om alldeles för få timmar åker jag och Ronnie in till Huddinge kyrka för att ta farväl av den vackraste människa jag någonsin fått den enorma glädjen att lära känna. Min käraste Fanny. Min allra bästa änglavän.

Ronnie ropar från sovrummet: nu måste du faktiskt gå och lägga dig. Men jag ville bara lägga upp den här lilla videon som jag grejade i iMovie nyss. Låten spelade Fanny in tillsammans med sina vänner Gunnar, Thomas och Erik, sex veckor innan hon dog. Det skulle blivit en hel skiva, hon orkade med fem låtar. Och hon låter bara helt fantastiskt. Inte som någon som snart inte längre skulle finnas kvar.

Ni som kommer imorgon: vi ses på begravningen.

Till alla er andra: tänk gärna på Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Sov gott.

Jag har visserligen ingen lust att gå med i SmåA, småföretagarnas arbetslöshetskassa. Men det hindrar mig inte från att klippa ut världens sötaste lilla kisse ur deras reklamannons. Att det står ”Medlemsavgift 181 kr/månad” gör mig ingenting – det får mig bara att tänka att lillkatten är med i en liten kattklubb där man klättrar i träd och jagar möss.

(Var katterna får pengar ifrån vet jag inte riktigt, tycker att det verkar väldigt onödigt att de ska behöva betala för att ha kul tillsammans, men pengarna kanske går till välgörande kattändamål. Eller så är det ett skämt – ”medlemsavgift 181 kr/månad, yeah right liksom”.)

Kattungen bredvid, den i kalendern, heter Annie. Det tycker jag är så fint. Annie. Det fanns en väldigt söt flicka i min parallellklass i mellanstadiet som hette Annie, jag var alltid så avundsjuk på henne. Dels för att hon hette Annie istället för fula Annika och dels för att hon fick spela Askungen i vår skolmusikal medan jag ”bara” fick spela den elaka styvmodern. Men jag gillade henne alltid ändå.

Egentligen ville jag väl bara visa hur söt kattungen i trädet är. Med pyttelilla tungan. Ååh liksom.

Det är ganska vackert här. Åtminstone.

Såhär ser mina sidor i veckans nummer av Sofis mode ut. Läs gärna.