Man måste hitta bra saker i det dåliga, och en sådan sak är att inte ha läst Hanna Hellquists krönikor i DN på jättelänge, så att man kan läsa dem alla i rad. Gå in i hennes universum ett tag och slippa sitt egna.

Tänkte bara berätta att jag bloggar igen när det inte längre känns som att mitt huvud ska sprängas i småbitar.

Jaja. Jag är en liten tönt. Men guuuuud vad många gånger jag lyssnat på den här låten. Och varenda gång grinar jag.

I natt när jag inte kunde sova för att huvudet värkte så mycket lyssnade jag nog på den tjugo gånger i rad. Den är liksom så mjuk och len mot mina öron. Och så handlar den om lilla bebisen.

Åh. Jag vill också.

När jag blir gravid ska jag tvinga Ronnie att sjunga den för mig varje morgon, ja, vilken bra idé. ”Jaså, du tycker att det är fånigt och jobbigt? Jobbigare än att vara gravid? Jobbigare än att föda barn? Seså, en-två-tre-ååå-sjung!”

Här nedanför kan ni se väldigt många suddiga bilder från dagens skogspromenad. Det är allt jag har att bjuda på för tillfället.

(Ronnie är inte tjurig. Han vill bara inte vara med på bild.)

Tänk. När jag skrev den här krönikan förra söndagen var jag ledsen över valresultatet. Ingenting annat. Jag visste att Fanny var väldigt dålig, men jag trodde fortfarande att det skulle vända. Det fanns fortfarande hopp.

Texten, som finns att läsa i Sofis mode den här veckan, handlar om ”Tusen gånger starkare”. Christina Herrströms bok om jämställdhet i skolan som nu blivit film.

I bloggporträttet får man träffa Katrina Jume. Henne tycker jag verkligen om. När vi pratade och mailade blev jag helt knockad av hur klok, smart och cool hon var. Snäll, glad och rolig. Jag hade förväntat mig något annat, nej, jag vet, man ska inte ha förutfattade meningar om människor. Men jag hade trott att hon skulle vara sådär ball och ”attitydig”, och sådana människor gör mig nervös, får mig att känna mig gammal och bonnig. Det är skönt att ha fel.

Fy vad jag har ont i huvudet. Och i ryggen. Sitter och skriver men min hjärna vill inte samarbeta, den bara gnäller över värken, kan inte fokusera. Så är det alltid. Eller, när jag är stressad, orolig, ledsen. Just nu betyder det hela tiden.

I alla fall, läs gärna Sofis mode. Godnattkram.

Jag borde varit förberedd. Men jag var inte det. Jo, jag hade förstått att det skulle göra ont. Så mycket ondare än någonting annat jag känt. Bara inte såhär ont. Att det skulle vara så obeskrivligt jävla totalt olidligt. Jag hade inte fattat att jag inte skulle kunna andas.

”Losing you is like living in a world with no air”. Just så.

Jag fungerar i stunder, korta eller lite längre, då kan jag steka fiskpinnar, vika tvätt, svara i telefon. Men så går luften ur mig. Hjärtat värker. Det gör verkligen det. Inte bildligt, om än det också. Smärtan är alldeles fysisk. En kniv som vrids om. Och jag kan inte andas. Får ingen luft.

Så trött, så trött, så vansinnigt trött.

Alla säger att det är övergående. ”Kom ihåg det”, säger de, ”kom ihåg att det är övergående”. Hur? Hur kan det vara övergående? Kommer du tillbaka till mig? Är allt bara en mardröm, ett grymt skämt, have I been Punk’d, får jag vakna snart? Om inte: hur, hur, hur kan det vara övergående?

Jag längtar efter dig. I varje ögonblick längtar jag.

Att köra hem från Göteborg tog oss precis hela dagen. Gick inte direkt smidigare med en pojkvän med migrän och ett trasigt halvljus.

Men nu är jag hemma vid mitt skrivbord. Äntligen, äntligen, äntligen. Jag har längtat hem så vansinnigt mycket de här dagarna (i onsdags morse åkte vi till Falköping, i fredags vidare till bokmässan i Göteborg). Vill bara vara hemma bland mjuka täcken och filtar, hemma hos vårt knarriga trägolv. Med alla foton, alla minnen, alla små saker som påminner mig om henne.

Bokmässan var inte så illa. Jag var bara på själva mässan i någon timme i fredags, sedan åt jag och Ronnie middag på hotellet, pratade en liten stund med vänner och la oss tidigt. Igår sov jag hela dagen. Såg svenska författarlandslaget spöa norrmännen i fotboll, åt thaikäk med David och hade faktiskt en ganska fin kväll. Drack några cola, träffade gamla bekanta och nya.

Nu ska jag jobba i några timmar. Skriva en krönika och bildtexter till nästa stilporträtt. Ligger lite efter i schemat efter allt som hänt, så dumt, vill verkligen inte lägga jobbstress ovanpå allt annat. Ska försöka skärpa mig. Behålla fokus mitt i allt. Svårare än jag trodde att det skulle vara.

Det borde ju inte kommit som en chock. Vår älskade Fanny var så sjuk, så länge. Men hon kämpade så hårt, var så inställd på en framtid, kanske drogs jag med. Jag inbillade mig att jag egentligen visste hur det låg till, att mitt hoppfulla hjärta bara var en fasad när jag var hos henne, när vi pratade, för att inte oroa henne. För att allt skulle vara som vanligt. Men… kanske övertygade hon mig faktiskt. Om att ett mirakel skulle ske.

Jo, jag trodde det. På något sätt trodde jag att det skulle vända. Hon var ju så fruktansvärt stark, så omöjligt positiv, så sanslöst modig och tuff. Så skarp, omtänksam och fantastiskt rolig. Det gick inte att föreställa sig att någon så ljuvlig skulle kunna besegras av sjukdom.

Jag vet egentligen inte om jag vill skriva allt det här. Det bara kommer. Jag har inte velat skriva något medan Fanny var sjuk, alla månader i skarven mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Det skulle ha känts alldeles, alldeles fel; det kom inte på fråga. Men nu är det som att alla ord samlats på hög inuti och bara väller över. Så jag hoppas att ni som läser har överseende med att den här bloggen kan komma att handla om min älskade flicka länge, länge. Inuti kommer det att handla om henne i evighet. Så är det bara. Vi skulle varit tillsammans föralltid och så kommer det också att bli. Döden kan inte skilja oss åt.

Spelning i Göteborgsk källarlokal. Jag höll ut i en halv låt, sedan fick jag ont i öronen och gick ut. Men ändå. När såg jag en spelning senast? Jag är ändå här. Jag ligger inte på hotellrummet och stirrar i taket. Det e la gött, det.

Det har varit en överkomlig dag. Lite bilkörning, lite Bokmässa, ganska mycket vila och närhet.

Vågar inte ens tänka på hur jag skulle må om jag inte haft Ronnie. Han är fullt medveten om att han från och med nu får vara både pojkvän och bästa vän, och han backar inte. Han finns där helahelahela tiden. Tätt intill.

Vi åt middag nere i hotellrestaurangen, men nu ligger jag uppe i sängen och slökollar på Idol. Måste vila mig så ofta. Ligga och blunda och andas. Man blir väldigt slut av sorg.

Återigen, tack, tack, tack till alla som skänker pengar till Cancerfonden-insamlingen som Fannys familj startat till hennes minne. Tack för alla sms, alla mail, alla kommentarer. De betyder mer än ni anar, och jag är så tacksam. Tack.