Förra sommaren pratade jag i radio. Hade lunginflammation men vågade inte ställa in, jag vågade sällan det, var så rädd att folk skulle bli arga och besvikna på mig.

Dagen innan hade du tagit hand om mig, innan du åkte sent, sent hade vi kramats hej då, du skulle till Italien. Det var många månader kvar tills du skulle bli sjuk, tanken på att du en dag skulle försvinna ifrån mig var aldrig tänkt, den var befängd, absurd.

Så satt jag i radiostudion och saknade dig och plötsligt var du där, din röst, Camilla hade ringt dig och du pratade om mig, jag blev så jävla jävla jävla glad. För alla som inte känner oss måste jag ha verkat himla överdriven som blev alldeles till mig bara av att höra din röst. Jag bryr mig inte. Det är ju så. Jag är så pinsamt överförtjust i dig. Ständigt nykär.

Jag vågar inte titta på klippet just nu. Det får gå lite tid först. Jag ska kolla upp om det går att spara ner klippet på något sätt, tanken på att youtube en dag skulle lägga ner och filmen försvinna gör för ont, jag måste få ha kvar dig för alltid, på alla sätt, i evighet, du vet det, va? Det gör du.

Herregud vad jag älskar dig.

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

I juli fick vi veta att behandlingarna inte fungerat. Du berättade det över telefon. Det var onsdag.

Jag tror att det var den enda gången vi grät tillsammans. Ja, vi grät ju tillsammans hela tiden, över sorgliga eller fina saker vi läst eller hört eller sett. Men den onsdagen grät vi över att vi inte skulle få leva våra liv ihop. Att du inte skulle få stanna kvar och se hur allt går.

Vi pratade om vad som skulle hända när din kropp inte orkade längre. Om hur skönt det skulle bli för dig att få en ny, en frisk och stark och evigt ung. Om  hur vi hoppades att tiden skulle gå så fort så fort där uppe, så att det bara var som en blinkning för dig innan också jag bytte min skruttiga kropp mot en ny och vi fick vara tillsammans igen.

Sedan grät vi inte mer. Inte tillsammans. Du bestämde dig för att inte dö, och då var det så. Jag stängde dörren om min gråt, du skulle inte behöva se den, jag ville vara en god kraft i ditt liv. Inte bidra till din oro.

Efter ett tag gick det per automatik: varje gång vi träffades eller pratade i telefon fylldes jag av så mycket kärlek och styrka att gråten, förtvivlan, paniken var som bortblåst. Du fanns ju kvar hos mig! Läkarna hade sagt att det var över, men där var du! Min älskade, mitt ljus, min allra bästa vän. Vad fanns det att sörja?

Och så la vi på, eller så åkte jag hem, och där väntade de på mig. Gråten, förtvivlan, paniken. Tankarna i svart. Sorgen.

I tisdags somnade du in. Mitt i sorgen är jag så ofattbart tacksam över all den extra tid vi fick. Varje dag sedan den där onsdagen i juli har varit en bonus, en gåva, en chans att säga allt som måste sägas och sedan säga det igen. Ingenting är osagt mellan oss. Inget finns att ångra. Vi gjorde allt rätt.

Så mycket att vara tacksam över.

Den där onsdagen skrev jag en text till dig. Jag visste inte om du skulle hinna läsa den. Det hann du.

Såhär löd den.

”Det fanns aldrig några tvivel. Inget att fundera över.
Jag skäms inte över att kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi. Du skulle bli min bästa vän.
Om jag bara var värd dig. Om du ville ha mig.
Du ville.
Den här texten är till dig.

Om några veckor är det fem år sedan vi träffades, den där första gången. Vi har levt ett helt liv sedan dess. Vi var bara barn då, så känns det. Som att jag vuxit upp med dig. Tätt intill.
Att jag haft sådan tur.

Sedan du blev min och jag din har luften blivit lättare att andas. Plötsligt fanns ingenting att dölja, inget att förställa, inget att försvara. Jag fick börja från början, ren, barndomens sorger glömda, tonårens synder förlåtna. Ingenting jag inte vågade berätta – inget ämne var för litet för att avhandla i timmar, inget ämne för stort, för tungt, för svårt. När inga svar fanns sökte vi dem tillsammans. När orden tog slut uppfann vi nya.

Vi hade ju så mycket tid, de där åren. All tid i världen. Lät sekunderna bli minuter bli timmar bli dagar, månader, år.

Och skolan tog slut och verkligheten tog vid. Det kunde ha förändrat oss, låtit oss glida isär, så som vänner gör när livet byter riktning. Men jag var aldrig rädd. När ingen tid fanns skulle vi ta oss tid. När livet ville föra oss åt olika håll skulle vi hålla varandras händer hårt, aldrig släppa taget.
Jag hade rätt. Det är klart att jag hade rätt.

Det fanns aldrig några tvivel om att du skulle bli min bästa vän. Jag visste ju direkt. Men jag anade inte, kunde aldrig drömma om allt du skulle komma att bli.

Du har blivit en del av mig. Jag är den jag är idag tack vare dig. Tack vare att du trott på mig, stöttat mig, tröstat mig, kompletterat mig, utmanat mig, ifrågasatt mig, helat mig, älskat mig.
Du är mer än min bästa vän. Du är min syster. Min stora kärlek.

Innan du kom fanns ingen. Ingen ska ta din plats.
Mycket i livet är förgängligt. Men inte du. Aldrig du.

Om det bara funnits ord som kunnat förklara hur tacksam jag är över allt du ger mig. Om det bara funnits meningar kraftfulla nog, om det bara funnits. Om bara.
Men det kanske räcker såhär. Kanske är det tillräckligt.

Kanske behövs alls inga ord. Du vet ju ändå.”

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Jag har inte förstått exakt hur det är tänkt att jag ska leva vidare nu.

Allt jag vet är att jag måste försöka.

Så jag försökte idag. Ronnie och jag promenerade i solskenet. Det var höstens hittills vackraste dag.

Såhär ljuvligt var det utanför vårt sovrumsfönster imorse.

Nere vid båtbryggan träffade vi en kärrspindel. Rättså stilig, tyckte jag.

Men inte lika stilig som Ronnie, som är alldeles nyklippt. Nu har han återigen frisyren han hade när vi blev kära. Så varje gång jag ser honom pirrar det extra mycket i mig. Här ser han lite barsk ut, han står och funderar på något och jag smygfotar. Kanske har han fått syn på kärrspindeln. Den var pretty huuuuuuge.

Allt är obegripligt, ofattbart, omöjligt.

Jag har förlorat en människa jag älskar högre än livet självt. Den smärtan kommer aldrig att lindras, tomrummet aldrig att fyllas, såren aldrig att läka. Men jag har sådan tur. Som ännu har kärlek i mitt liv, som har människor som stöttar mig, som finns där, som lyssnar och bryr sig.

Tack, tack, tack till alla er som hört av er. Extra stort tack till er som väljer att bidra till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Precis just nu har 100 personer skänkt pengar! Det gör mig alldeles varm att tänka på hur stolt hon måste vara. Över att så många människor väljer att göra gott i hennes namn.

Den här dagen har varit väldigt, väldigt lång. Nu ska jag försöka sova. En dag i taget, sägs det ju. Att man ska försöka ta. Jag antar att det är det enda man kan göra.

Ett ögonblick i sänder.

(Men allt är bara så obegripligt. Ofattbart. Omöjligt.)

Snälla, snälla, snälla ni.

Har ni pengar ni kan avvara, då ber jag er att skänka några kronor till Cancerfonden.

Till minne av Fanny, den bästa vän jag någonsin haft, den vackraste flicka jag känt, den varmaste, klokaste människa jag haft glädjen att ha i mitt liv.

Men också till minne av alla andra bästa vänner, systrar, bröder, döttrar, söner, flickvänner, pojkvänner, makar, mammor och pappor som cancern tagit ifrån oss. För att förhindra att fler människor vi älskar ska behöva ge sina liv, alldeles i onödan.

Jag hoppas att ni som kan, ger. Att vi tillsammans kan göra skillnad.

Sprid gärna länken till så många som möjligt. Tack.

Det som inte fick hända har hänt.

En enda människa visste allt om mig. Hon var den bästa vän jag någonsin kunnat drömma om att ha. Den bästa människa jag fått äran och glädjen att lära känna.

Idag gav hennes kropp upp kampen mot cancern. Min flicka fick somna in. Resan är över.

Sov gott, älskade Fanny. Nu och föralltid är jag din.

Veckans krönika i Sofis mode handlar om skuld, tror jag. Skam. Om hur de beslut vi fattar kommer att förfölja oss i tid och evighet. Kanske om försoning, också.

Läs gärna.

Veckans bloggporträtt, tyska Romina Meier, är förskräckligt gullig. Så är det bara. Sådär sockerbitssöt.

Alltså: gillar man tyska sockerbitar ska man definitivt kika in på hennes blogg.

Jag har haft världens sorgligaste dröm. Vaknade av att jag skrek och stortjöt och av att Ronnie försökte lugna ner mig. Inte direkt mitt absoluta favoritsätt att börja dagen på.

Drömmar är det tråkigaste som finns att lyssna på eller läsa om, jag vet. (Förutom när det gäller Inception, den verkar ju folk gilla. Inte jag. Den var lika urtråkig som alla andra drömmar.) Så jag tänker inte börja beskriva alla twists and turns som ledde fram till mitt uppvaknandes fruktansvärda dödsångest. Men vi kan säga såhär: Jag födde en liten bebis. Sedan glömde jag bort den. När jag kom ihåg den igen hade det gått flera dagar och den låg alldeles uppsvullen och död i sin vagn. Så då ville jag inte heller leva längre.

(Mitt försvar när jag låg och panikgrät i sängen: ”Men jag trodde att det var en annan dröm! Att jag fick bebisen och sen byttes drömmen ut! Jag visste inte att det var samma!”)

Så, i lugna ner mig-present till mig själv får jag se senaste avsnittet av Gossip Girl till frukosten.

Det här gör mig så obeskrivligt ledsen.

Vågar knappt tänka på hur det måste kännas för Annica och Emelie Holmquist.

Är det här det samhälle vi vill ha? Uppenbarligen. En majoritet av svenska folket röstade på de partier som bestämt att Annica Holmquist ska behandlas såhär. Att hon ska få vara ett av alla de ”enskilda fall” som ”faller mellan stolarna”. Sådant man får räkna med, enligt alliansen. ”Ska vi ha tag i alla lata fuskare, då måste vi faktiskt rensa ut ordentligt! Alla människor som offras på vägen? Well, tough shit. De är ju bara enskilda fall. Sådana kan vi inte fästa för mycket vikt vid i ett härligt, fritt kapitalistiskt samhälle!”

Nu tänker jag, kanske något otippat, citera den australiensiska popgruppen Savage Garden.

”So this is my new freedom?
It’s funny – I don’t remember being chained.”

Så lustigt. Inte jag heller.

Ikväll leker jag och Ronnie att vi är amerikanska tonåringar.

Imorse kom Ronnie fram till att vi behövde muntras upp, så nu har han bjudit ut mig på dinner and a movie-dejt. I en galleria. Flottigt food court-käk och en sådan där film som man både kan skratta åt och hålla handen till.

Jag känner mig lite som femton igen. Fast mycket, mycket lyckligare.