Yes, Idolnörd som jag är måste jag naturligtvis lista mina tre auditionfavoriter från första veckan. Såhär lyder domen: Alice Hagenbrant, Daniel Norberg och Harisa Murtic var bäst. (Av dem jag minns, höll jag på att skriva – men å andra sidan, om jag inte minns dem tyckte jag med största sannolikhet inte att de var bäst.)

Som det ser ut än så länge borde Alice verkligen ta hem hela alltet. Rösten, looken och låtvalet får lätt fem av fem toasters.

Så, fellow Idolare! Vad säger ni? Ge mig era favoriter (och hemskt gärna länkar)! Det vore ju förskräckligt om jag missat någon annan femtoastare.

Precis såhär glad är jag att jag hittat en tröja som är stickad utan att stickas! Och en väska som både är fin och liten men som man ändå får plats med allt viktigt i.

För er som inte visste det så är jag en sådan där tjej som har tights som byxor. Lite som Elin Kling. Jag vill minnas att någon etikettexpert tyckte att det var katastrof när Elin började ha det för något år sedan, att hon uttalade sig i någon tidning och sa att det uppmuntrande unga tjejer att se ut som prostituerade. Åh vänta, jag hittade artikeln, här! Det var precis som jag mindes.

”Modeexperten Cay Bond anser också att det är fel att bära tights i stället för byxor:
– Det är inte okej. Och jag tycker inte att Elin Kling ska klä sig så här. Hon inspirerar unga tjejer i deras klädsel och då har hon ett ansvar att se till att de inte ser ut som flickorna på Malmskillnadsgatan, säger Cay Bond.”

Fantastiskt. Denna Cay Bond säger alltså i Expressen att tidningens (dåvarande?) modeprofil klär sig som en hora. Indirekt säger hon alltså att jag också gör det. Det närmaste jag kommit en sådan kommentar var i gymnasiet, när min styvpappa bekymrade sig över att jag inte använde behå under mina linnen, och förklarade att killarna i skolan kunde börja se mig ”som en madrass”.

Nåväl. Tur att jag bor i skogen. Här får man inte många skamliga förslag.

(Här var jag nära att dra ett osmakligt skämt om Elin Kling och eventuella extraknäck, men dels tycker jag att Elin verkar vara hemskt söt och inte alls förtjänar att skämtas om på det viset, och dels är jag övertygad om att skämtet lät betydligt roligare i mitt huvud.)

Stickad tröja och väska från H&M, kängor från Nilson, sammetstights från Forever 21 och en sådan där rund halsduk från Bikbok.

Alltså, ni som kommenterat på förra inlägget: goddamn vad ni är snälla och fina. Vilken alldeles osannolik tur jag har som har er!

Nu ska jag, eftersom jag är en så spontan och härlig människa, ta bilen in till Stockholm och kramas med min allra bästa Fanny hela kvällen. Vi bestämde det nyss. Bara sådär, liksom! Wiiwiwii!

Fast först ska jag äta gulaschsoppa på burk. Det gör jag alltid när jag kommer på att jag har bråttom och måste äta innan jag åker. Thank goodness for gulasch.

Jag har varit en värdelös bloggare jäkligt länge nu.

Det finns många anledningar till detta.

Jag skulle kunna räkna upp dem – ärligt talat så gjorde jag det först, men raderade dem igen – men det känns lättare att sammanfatta det såhär: jag har blivit så fruktansvärt brydd om vad ni ska tycka om mig. Att ni som läser bloggen ska tänka och tycka att jag är tråkig, självupptagen, ytlig, fånig, patetisk, ointressant, pretentiös, narcissistisk, pinsam, dum, oallmänbildad, präktig, en dålig förebild eller vad det nu skulle kunna vara.

Om man inte vill framstå som något av det här finns det bara en sak att göra. Skriva ingenting alls.

Det funkar utmärkt. Men problemet är att det är så inihelvete trist. Jag älskar ju att blogga! Eller gjorde. Innan jag blev så fanatiskt besatt av andra människors uppfattning om mig. Besatt av tanken på att vara en förebild, att framstå som perfekt genom att poängtera att jag inte är perfekt, att bli en människa man inte orkar ha en åsikt om hellre än att bara vara människa.

Det är inte likt mig. Jag har aldrig varit hon som sitter tyst för att inte bli emotsagd. Det verkar fånigt att börja nu.

Så. Jag har bestämt mig för att blogga igen. Hur mycket jag vill, om vad jag vill. Bloggen ska få bli lite mindre ängslig, lite mer jag. Ni som vill läsa får läsa. Ni andra är ursäktade.

Jag hoppas också att det ska få mig att hitta någon slags glädje i skrivandet igen. Inse att det inte är så himla allvarligt. Kanske smittar det av sig på resten av mitt liv. Jag är trött på att vara ängslig. Trött på att försöka leva upp till en bild av mig själv som jag själv skapat, utan att ens kunna komma ihåg för vem. Trött på att uppmana andra att våga, att inte begränsa sig, och ständigt ha dåligt samvete för att jag inte följer mina egna råd.

Men! Det är aldrig för sent att reinvent yourself – eller, i mitt fall, att ”de-invent” myself. Jag vill inte bli en ny ”jag”. Bara lite mer som jag är.

En fin grej med att bo så avskilt är att jag kan ta fåniga bilder på mig själv utomhus utan att någon ser.

(Eller, okej, våra närmaste grannar kan mycket väl ha undrat vad det är jag håller på med framför syrenhäcken. Men de är väldigt toleranta.)

Skjorta och väska från H&M, shorts från Vila, strumpbyxor från Lindex och kängor från Nilson.

Jag är verkligen oroväckande lycklig över att Idol dragit igång igen.

Något säger mig att jag borde skaffa mig ett intresse.

Just nu intervjuar jag en av de vackraste tjejer jag någonsin sett. (Ja, via mail, då. Annars hade det varit väldigt otrevligt att sitta och blogga samtidigt.)

Alltså… det är verkligen inte ofta jag önskar att jag fick byta utseende med någon. En gång i tiden ägnade jag typ tre timmar om dagen effektiv tid åt att önska just det, men det växte bort i takt med att jag insåg att det var okej att äta mat och att ingen vettig människa föraktade mig för att jag inte vägde fyrtiotvå kilo. Nu är jag nästan alltid antingen nöjd och glad eller trivsamt obrydd. Men den här tjejen… jag skulle inte tacka nej till att få se ut som hon. I en vecka eller så. Okej, ett år, då. Det vore lagom.

Jag vet att det är fånigt att skriva såhär och sen inte visa bild, men jag var bara tvungen! Kan dock säga såhär: hon ser ut som en blandning mellan Françoise Hardy, valfri supermodell och en vanlig glad tjej. Ska man vara ytlig, och det är man ju ibland, så är det en ruskigt fin kombo.

—————————————————————————————————-

Jag visade upp den unga damen i fråga för min redaktör, som uppenbarligen håller med mig. Skönt. Nu känner jag mig mindre som ett freak. Hon är helt enkelt överjordiskt vacker.

I veckans bloggporträtt i Sofis mode träffar man Leslie. När jag pratade med henne stod hon i startgroparna för att flytta från Brookfield, Wisconsin, till New York. Nu är hon där. Det vore fint om detsamma snart kunde gälla för mig. Ett litet tag, i alla fall.

(Om man vill kan man lyssna på min favoritlåt om att flytta till New York, här.)

Krönikan i veckans nummer av Sofis mode handlar, passande nog, om politik. Den hoppas jag att ni läser.