Jag sitter och intervjuar den här ofattbart söta sjuttonåringen från Jakarta. Hon är som en liten pralin. Och inte en sådan där med äcklig körsbärsgegga i mitten. Mer… nougat.

Jag hade glömt bort att Photobooth fanns.

Nu har jag lekt av mig lite och kan glömma igen.

Köpte nyss flygbiljetter till Berlin åt mig och den här unga fröken:

Två veckor kvar tills jag hämtar henne på Arlanda.

Iiiih.

Jag är fräck och lånar några bilder från min nya vän Ioana Lilianas utflykt till Svarta havet. Jag tycker bara att de är så vackra. Att hon är så vacker.

(Det finns många fler foton på Ioanas blogg, förstås.)

Det regnar. Äntligen, äntligen.

Jag hoppas att regndropparna kan få vår alldeles söndertorkade trädgård att grönska igen.

Det finns så mycket jag hoppas på just nu.

Några bilder från besöket hemma hos Eva och hennes ljuvliga sibiriska katter måste ni ju få se!

Kattungen i det förra inlägget är inte min. Den ska heller inte bli min familjs. Men två av hans syskon ska bli.

Igår hälsade jag, mamma och min lillasyster Amanda på de två sibiriska kattungarna som snart ska bli deras. Mina nya småsyskon, kan man säga. Jag har hälsat på dem förut, det blev ett kärt återseende, för mamma och Amanda var det första gången. Jag tror att det var kärlek vid första ögonkastet.

Sedan tog jag min fina Volvo och rullade hem till min bästa vän Fanny. Och visst, katterna var härliga, men att hälsa på dem var ingenting mot att få träffa henne, min stjärna. Jag skulle allra helst tillbringa varenda en av dagens timmar i en soffa med henne.

Ingen ser mig som hon, ingen förstår mig, ingen utmanar mig, ingen orkar lyssna på mig, ingen uppskattar min dåliga humor, ingen har överseende med alla mina brister som hon.

Som du.

Som jag älskar dig.

Zzzzzzzzzzzzzzz…

Allting bara händer på en och samma gång, och ingenting av allt det som händer är bra.

Det vände så fort och det får gärna vända igen, nu meddetsamma, tack på förhand.

Det här är mina sidor i veckans nummer av Sofis mode.

Ett stycke krönika, den här gången om min hälsa, eller snarare ohälsa. Och ett stycke stilporträtt om tjusiga fröken Veronica Ferraro

Ni får gärna läsa. Själv ska jag grädda plättar.

Igår låg jag i soffan och hostade slem, inne på mitt tolfte Dawson’s Creek-avsnitt, när det ringde på dörren. Utanför stod två unga kvinnor. De log och hälsade och gav mig de här trevliga magasinen, alldeles gratis. Om jag läser dem kommer jag att lära mig mycket, sa de. Förstå ett och annat.

Så undrade de om jag trodde att det finns en Gud som vakar över oss, det gjorde de, men de frågade inte om de fick komma in och diskutera saken. Är inte det deras ”thang”? Jag blev lite stött. Misstänker att de sett genom fönstret hur stökigt jag har det för tillfället. Typiskt. Tänk om jag hade varit sugen på att gå med i Jehovas Vittnen? Det får de blonda unga damerna aldrig veta. Duger inte mitt hus, då får det vara. Hmmpfff.