Jag säger ju det. Händer är läskiga!

Jag har målat naglarna. Det händer inte ofta. Men det är ju för tusan det däringa Blogawards ikväll. Då är det läge för extravaganser, har jag förstått.

Nu behövs ni, kära läsare. I kommentarfältet till det här inlägget diskuteras fördelar och problem med att gå hos en psykolog. Vissa av kommentarerna fick mig att känna att vi borde hjälpas åt att prata om det här, allihop.

Så: Dela med er av era egna tankar och erfarenheter till Isa, Josefin och Hannah – kommentera här (och skriv gärna vem ni riktar er till).

Tack, snälla.

Isa skriver:

”Jag har precis börjat gå hos psykolog, har varit där tre gånger. Det känns jättejobbigt varje gång jag ska dit, men lite bättre efteråt att jag klarade det. Men än känns det verkligen inte som att det lossnat, än känns det inte som att det kommer ge mig så mycket att babbla om mina problem med en främling. Men kanske känns det bättre framöver? Kanske det lossnar för mig med? Kände du att det var jobbigt först också, eller kände du hopp om att det skulle lossna?”

Josefin skriver:

”Jag skäms för att gå hos psykolog, jag menar det är ju bara jag som kan ändra på mitt mentala. Dessutom känner jag mig ännu värre att veta att mitt mentala är fel och andra som inte går till någon tänker rätt och är normala.”

Hannah skriver:

”Jag borde också gå till en psykolog. Men jag har aldrig vågat, vågar fortfarande inte. Jag är rädd att den ska säga till mig att det är mer fel på mig än vad jag själv tror, och jag har så svårt att öppna upp mig o prata om alla mina problem. Fast jag vet att det hade gjort mig gott. Jag skickades till en kurator för 5-6 år sen, och jag tror det är hon som skrämde bort mig. Hon trodde att alla mina problem berodde på min pappa, men det var inte alls sant. En annan jag pratade med några gånger förra året var bra, men jag slutade gå dit för hon ville gå för djupt in, det vågade jag inte.

Tycker de som vågar söka upp psykologer och liknande är jävligt starka. För jag förstår inte hur man vågar! Hur man vågar låta någon rota i ens hjärna…”

Jag skulle vilja göra en länklista. Ett inlägg fullt med länkar till er som läser, helt enkelt. Så att ni kan hitta in till varandra också. Vad tror ni om det?

Jag tänker mig att ni kan kommentera med länk till era bloggar, och kanske skriva några rader om bloggarna eller om er själva, och så plockar jag ihop alla länkar och beskrivningar till ett fylligt och härligt inlägg nu på lördag.

Så: varsågoda att länka!

Idag skriver jag en krönika om konst och längtar till söndag.
Kärleken ligger och läser. Han har bara tre sidor kvar. När han läst ut dem ska vi promenera och få snörvliga höstnäsor av vinden.

Det var morgon och jag och min kärlek tog bussen till Gamla stan. Satte oss på ett fik som var skrattretande dyrt, åt foccacia och drack kaffe, pratade om just ingenting.

Promenerade en bit, vinkade av kärleken som skulle till biblioteket, traskade upp till H&M på Götgatsbacken och köpte en jacka i ljuvligt mjuk och gosig fuskpäls på H&M (den ni kan se i inlägget här nedanför).

Sedan satte jag mig på tunnelbanan och åkte till min psykolog Anna för vårt första samtal på flera veckor. Och äntligen, äntligen kändes det som att något lossnade. Som att vi förstod varandra, som att jag kunde ta till mig det hon hade att säga. Som att vi kanske närmade oss ett slags… resultat.

Snart ska jag iväg och äta middag. Men först ska jag sitta här i sängen och vara lycklig en stund – och lyssna på den här låten:

Någon idiot, alternativt flera, envisas med att radera alla låtar från Höstpromenad-spellistan på Spotify. Så. Nu ligger den istället här. Eftersom det inte går att lita på alla människor får ni istället kommentera med önskemål om låtar, så lägger jag till dem.

För tolv år sedan intervjuade jag det irländska pojkbandet Boyzone för teve. Jag var ett ambitiöst barn, de var inte särskilt många år äldre, men jag såg dem som gubbar. Förstås.

Stephen Gately var tjugoett. Mild och söt. Proffsig och överseende. Skrattade snällt åt mina försök att förolämpa honom och bandet. (Min intervjuteknik gick ut på att överrumpla de intervjuade och göra dem förbannade – jag var övertygad om att det var så och endast så journalistik utövades.)

Nu är han död. Trettiotre år gammal.

Igår råkade min kärlek säga något om döden. Jag frös till is direkt. Då strök han mig över kinden och sa: Det är flera tusen år tills dess. Du behöver inte tänka på sådant på minst tusen år till.

Kanske sa Stephens man samma sak till honom. Jag hoppas det. Även om det visade sig att det inte var sant.