Titta, vad fin den är!

Härmed följer en anledning att älska internet.

Okej. Så, jag behöver en tärning. (Jag kan inte leva utan tärningar. Det är en av mina mer pinsamma hemligheter, så jag tycker att vi lämnar bakgrunden till en annan dag. Eller så glömmer vi det.) Men… jag hittar ingen. Letar och letar. Hittar fortfarande ingen. Är så trött så trött och orkar verkligen inte riva upp hela lägenheten.

Så slår det mig.
Google.se.
Skriver in: virtual dice.
Och jajamen.

Virtual dice.

Någon har verkligen suttit och knåpat ihop en virtuell tärning. Och jag är den personen evigt tacksam.

Har ni någon otippad sajt som gör er extra tacksamma över att ha en bredbandsuppkoppling?

(Ja, jag vill att ni kommenterar. Det är väldigt obvious, jag vet. Men jag är gräsänka just nu och uuuttråååkad. Vill ha virtuellt sällskap. Och nej, jag är inte sugen på cybersex, thank you very much.)

By the way – spammailen jag får till min gmail blir verkligen mer och mer desperata.
Deras senaste taktik för att få mig att förstora min penis och köpa Viagra och bantningspiller är att förolämpa mig.
Såhär ser det ut i min spam-korg:

De tänker alltså att… om de uppmanar mig att gå ner i vikt, och sen lägger till ett catchy ”FUCK YOU”, så ska jag bli extra sugen på att plocka fram kontokortet? Klockrent. Förstår inte varför inte alla använder sig av detta geniala marknadsföringsknep.

Okej, det var allt. For now.

Jag var alltså på jobbet idag.

Det var för… jobbigt. Den sista halvtimmen kunde jag knappt sitta upp. Väl hemma tryckte jag i mig en enorm portion pyttipanna, och sedan dess har jag bara legat här. I sängen. Precis som jag gjort de senaste två veckorna.

Det tar aldrig slut, det här. Så känns det.
Jag kan bara hoppas att det går bättre imorgon. Att jag orkar lite mer för varje dag.

Förresten, har någon av er lyssnat på något bra sommarprat i Sommar i P1 de här veckorna? Tipsa gärna!

Jag är tillbaka på jobbet!

Vet inte riktigt hur det gick till. Jag bara vaknade och åkte hit. För första gången på två veckor. Och nu sitter jag här på min stol vid mitt skrivbord och äter en dammsugare, förlåt filmrulle, förlåt punschrulle.

Om jag är frisk? Njae. Näe. Jag vet inte. Friskare, i alla fall.
Och framför allt så är jag här.
Uppe ur sängen, va, bara det!

Ha en alldeles fantastisk dag i solen, darlings.

Sommarpratet i P3 är avklarat, och nu är jag tillbaka i sängen. I min vanliga halvsittande position. Den som jag avskyr, men som tydligen är nödvändig om man vill få upp slemmet ur lungorna. Mums.

(Jag ser ut som ett litet lurvigt och argt djur, eller ett barn taget rakt ur en japansk skräckfilm, jag vet.)

Åh, vad fint det var med radioprat! Jag trivdes riktigt bra i studion. Jag fick hur mycket te jag ville – och så fick jag ju prata med er som ringde in och ställde frågor. Ni är så fruktansvärt rara.

Om ni är nyfikna på vad jag pratade om, eller bara vill höra min älskade bästa vän prata om när vi var på Backstreet Boys-konsert förra året, kan ni gå in här och lyssna.

Alla ni söta som hört av er och sagt att ni tyckte om sommarpratet: Tack. Jag blir så glad, så glad, så glad. Verkligen. Gladast.

Och alla ni andra: Tack för att ni läser. Och lyssnar. Bryr er. Jag har sådan tur som har er i mitt liv.

Mina persienner är trasiga, går inte att fälla ner.
Så jag vaknar varje morgon av solen. Den som min läkare varnat mig för – tydligen går inte solsken och infektioner ihop särskilt väl, eller var det kanske solsken och penicillin som inte funkar ihop?
Den som jag inte haft tid att njuta av en enda gång den här sommaren eftersom jag alltid jobbar. Och nu när jag inte får jobba får jag inte heller vara i solen.

(Det är lögn, förresten. Jag låg i underkläder på min innergård och läste i solen en hel söndag för några veckor sedan. Men det blir mer effektfullt att låtsas att jag inte hunnit vara i solen en enda gång.)

Jag ska sommarprata i P3 imorgon. Var säker på att jag skulle vara frisk tills dess. Det är jag inte. Långt därifrån. Ni får ringa in jättejättejättemånga gånger och babbla en massa så att inte jag behöver prata så mycket, okej?

Jag har jobbat hela natten. I drömmen, men ändå. Vaknade helt slutkörd. Vad är vitsen med det? Då hade jag ju lika gärna kunnat jobba på dagen och faktiskt få någonting gjort!

Ler du svagt och viskar till mig,

”du”…

(Ja. Jag är snart 26. Och kan fortfarande inte låta bli att samla på Kent-referenser.)

Jag skulle ha åkt utomlands över midsommar. Men lunginflammationen kom emellan och krossade alla planer, och jag accepterade att jag skulle bli tvungen att ”fira” midsommar hemma i sängen.

Så blev det inte.

I stället tillbringade jag helgen i sommarstugan, utan dator, utan telefon, utan något annat att göra än att ligga i soffan och läsa, titta på ”Oliver och gänget” på vhs och lyssna till regnet.
Det har varit så obeskrivligt fint.

Nu är jag hemma igen och ska skriva krönika till Sofis mode. Från sängen. Nej, lungorna mår inte bra än. Bättre, men långt ifrån bra.

Någon frågade hur det gått att sluta snusa. Svaret är: alldeles, alldeles utmärkt. En vecka sedan sista snusen nu, och jag har inte haft en tanke på att falla tillbaka. (Även om jag drömde i natt att jag föll för frestelsen… vaknade och var så glad att det bara var en dröm, att jag inte gett upp.)

Hoppas att ni haft en fantastisk midsommarhelg, kära ni. Jag svarar på era frågor i omgångar nu i början av veckan. Jobbet måste komma först, jobbet och tillfrisknandet. Men svaren kommer.

Hörrni. Jag ligger ju mest bara här i sängen och feberdegar. Så vad sägs om att köra en ny frågestund?

Många av er som mailar frågor till mig undrar över ungefär samma saker, så det känns som en bra idé att samla ihop några av era funderingar i ett och samma inlägg. Göra två flugor på smällen och så vidare.

Så: fråga på! Jag svarar på nästan allt. (Utom sådant som är alltför privat eller alltför oförskämt. Ni är smarta, ni vet var gränsen går.)

Cause if it’s not love, then it’s the bomb that will bring us together.

Man kan få veta massor av mer eller mindre intressanta saker om mig här.

Det är karriärsajten Shortcut.nu som intervjuat mig i egenskap av medlem på sajten, och som vanligt irriterar jag mig på de flesta av mina svar (hur gör man egentligen för att vara sig själv men ändå inte låta corny?). Oh well.

I ingressen presenteras jag med titlarna ”journalist, författare, modell, skådespelare, fotograf, egen företagare”. Det är inte första gången. Och precis som alltid känner jag mig som en hycklare, trots att det inte är jag som kallat mig själv allt detta.

Journalist? Absolut. Författare? Kanske en dag, om någon vill ge ut ungdomsböckerna jag skriver. Det ser inte helt mörkt ut, men är långt ifrån klart, och innan böckerna står i butikshyllorna tänker jag definitivt inte kalla mig författare. Modell? En gång i tiden, absolut. En fullständigt värdelös modell, men det står ju å andra sidan inget om att jag skulle varit en framgångsrik sådan, så okej. Dock har jag inte jobbat aktivt som modell på över fyra år och avskyr mig själv för att jag överhuvudtaget gav mig in i den där skitbranschen, så det känns lite lustigt att beskrivas som modell i samma mening som mitt egentliga yrke. Skådespelare? Gärna för mig. Men med tanke på att min senaste skådisinsats gjordes för snart sex år sedan känns det som en ganska oförtjänt komplimang. Fotograf? Jag har en kamera, jag kan ta en schysst bild, jag har fått betalt för att plåta. Så… ja. Jag antar att jag kan rycka in som fotograf när det krävs. Även om jag inte vet något om hur en kamera fungerar. Egen företagare? Visst. Är inte alla journalister egna företagare? Jag vet egentligen inte riktigt vad det innebär att driva enskild firma. Jag skickar iväg fakturor för mina krönikor, får in pengarna på kontot och min snälla mormor sköter bokföringen.

Jaja, blablabla, förlåt.

Men som sagt, det känns så fånigt ibland. Att så ofta få frågan ”hur hinner du med allt?!”.
Liksom… hinner med vad? Jag är skribent. Jag sitter på Aftonbladets Söndagsredaktion hela dagarna och skriver reportage. Sedan går jag hem och skriver krönikor. Det är allt. Punkt. Så ni som föreställt er att jag lever ett fantastiskt liv i hemlighet, där jag är bästsäljande författare, spelar in Hollywoodfilmer, fotograferar supermodeller för Vogue, går Balenciaga-visningar i Milano och går på styrelsemöten för något av mina många framgångsrika företag…

Förlåt. Jag menade aldrig att föra er bakom ljuset.

—-

Uppdatering:

Hmm. Jag tyckte verkligen att det här inlägget var lite roligt när jag skrev det.
Nu inser jag att det bara är drygt och urtråkigt.
Någon borde införa en slags virtuell febertermometer. Över 39 grader = inga blogginlägg.
Men tills en sådan uppfunnits får ni hålla till godo med mitt trams.

– Jag hinner läsa mer än tre rader i ”Twilight” innan jag somnar.

– När jag åt en kaviarmacka i morse tyckte jag på fullaste allvar att jag kände antydan till smak av kaviar!

– Jag börjar bli helvetiskt sugen på att snusa. Helt absurd känsla. Det känns verkligen som att en del av min kropp saknas och snuset är min enda chans att kunna fungera igen. Ungefär så.

– Jag är tillräckligt klar i skallen för att förstå att jag inte saknar en del av min kropp, och lyckas alltså stå emot.

– Äntligen har jag nått det stadie då jag börjat känna mig hysteriskt uttråkad. Det kan bara betyda en enda sak: att jag inte är döende. Fantastiskt!