Den här veckan är jag äntligen, äntligen tillbaka i Sofis mode!

Ja, då menar jag förstås inte ”äntligen” som i ”som ni har längtat!”. Utan mer ”äntligen” som i att tre veckor utan att kunna jobba är väldigt tungt för min ekonomi. Speciellt när vi kommer att få lägga ut jag-vågar-inte-ens-tänka-på-hur-mycket för vårt vattenskadade badrum. (Försäkringen täcker en liten del, men det blir fortfarande alldeles katastrofalt dyrt för oss.)

I veckans nummer skriver jag krönika om en ny vän jag delade rum med på Nyköpings Lasarett. Och om Bonnie Barton som jag gärna hade haft som ny vän, hon också. Så himla fin tjej.

Den här ruskigt charmiga tjejen har jag intervjuat till veckans nummer av Sofis mode. Lite lustigt – trots att Jess är den yngsta jag skrivit om på länge är hon också den jag känner mig mest inspirerad av, stilmässigt. Kanske för att hon inte verkar så ängslig, hon känns rätt genuint ointresserad av vad andra tycker. Det är uppfriskande.

Hennes blogg kan man läsa här.

(Nej, jag har ingen krönika i veckans tidning – när den skulle skrivas låg jag på sjukhus och väntade på blindtarmsoperation.)

Efter tre veckors semester är mina krönikor tillbaka i Sofis mode. Den här veckan skriver jag om att alltid längta någon annanstans.

Och så har jag pratat med den här sanslöst coola kvinnan, Justyna Baraniecki. Hon har en väldig massa fina kläder, men framför allt är hon rolig och klok.

I övrigt så är det här en riktig pissdag, men det vill jag inte förpesta det här inlägget med att klaga över (jahapp, så gick det med den saken). Klagar i ett eget inlägg senare istället.

I veckans Sofis mode skriver jag om att gå på parmiddag. Och om Kryz.

Såg precis att jag fått sms från finaste Anna som frågade om jag kommer på bokcirkelmötet ikväll. Hade helt lyckats glömma, känner mig så jäkla dum. Håller på att tappa greppet om tiden lite. Antar att det är risken med att inte ha några arbetstider – dagarna flyter ihop och de enda datum jag fortfarande lyckas hålla kolla på är deadlinetider och psykologbesök.

Men å andra sidan. Man ska inte begära för mycket av sig själv. Det säger min psykolog och hon känns som att hon vet vad hon pratar om.

I veckans nummer av Sofis mode sätter jag mig i fåtöljen hos psykologen igen.

Om jag ser väldigt, väldigt trött ut på bilden så är det för att jag var det.

Och så har jag pratat med Bobby Raffin från Toronto. Ursöta, bedårande Bobby. Han är en sådan person jag skulle vilja dricka kaffe med i åtta timmar och bara prata om ungefär vad som helst. Så ljuvligt rar, trevlig, ödmjuk, smart och rolig. Jag är så glad att jag får skriva de här bloggporträtten, lära känna de här fina människorna, om än på avstånd. Kika in i hans blogg här! (Just det, han är dessutom den första killen jag porträtterar. Fler dyker upp.)

Veckans texter i Sofis mode. Läs dem gärna i tidningen.

Förresten är det idag exakt två år sedan mitt första blogginlägg här hos Aftonbladet, och exakt två år sedan min första krönika i Sofis mode kom ut i butik. Så, ett litet jublieum, alltså.

Önskar att jag mådde lite bättre idag. När det är tvåårsdag och allt. Men det gör jag inte. Jag mår skräp.

Idag är det valdag i USA. Min syster är ledig från skolan, hon jobbar i vallokal hela dagen. Själv sitter jag hemma i huset, har skrivit bloggporträtt och skickat jobbmail, nu läser jag bok och kliar lilla katten under hakan.

I Sverige är förstås Sofis mode ute i butik som vanligt. Jag skriver om att fylla tjugosju och har intervjuat söta Kasia (lite roligt förresten: hennes blogg heter ”Jestem Kasia”, ”jag är Kasia” på polska, men om man översätter bloggen till engelska står det att den heter ”I’m Barry”).

Stort tack för alla fina gratulationer på min födelsedag! Måste tyvärr säga att de var det bästa med den dagen. Tur att många andra dagar i mitt liv är bättre. Annars hade det varit bedrövligt. (Berättar mer en annan gång, lovar!)

I veckans Sofis mode skriver jag krönika om… hur demoner från ett liv man lämnat bakom sig kommer tillbaka när man är som mest sårbar, som mest mottaglig för mörka tankar.

Och i bloggporträttet får man träffa Zanita från Sydney, Australien. Hon är vacker, begåvad och mer än en smula ambivalent inför sin modellkarriär. Det hade jag gärna skrivit mer om i artikeln, men kände att det tog alldeles för stor plats.

Tror att det är ganska vanligt att modeller – speciellt när de blir lite äldre – känner som Zanita: att modelljobbet visserligen fört med sig massor av möjligheter och är en erfarenhet de inte skulle vilja vara utan, men också gjort att de blivit osäkra, fått skev självbild och snedvriden syn på vad som är viktigt i livet. Jag vet i alla fall att jag känner igen mig.

Hade jag inte hållit på och trasslat runt i modellbranschen de där åren hade jag inte varit den jag är idag. Och även om det var en förjävlig tid på många sätt, även om jag inte gillade den jag var, så tycker jag ofta väldigt mycket om den jag blev. Och det är alltid något. Kanske det viktigaste.

Såhär ser mina sidor i veckans nummer av Sofis mode ut. Läs gärna.

Tro mig – jag skulle hemskt gärna låtit veckans krönika handla om någonting annat än om sorgen och saknaden efter Fanny. Men det fungerar inte så. Sofis mode-krönikorna är skärvor av mitt liv och mitt liv består av sorg och saknad. Att skriva om någonting annat och ändå vara personlig kom helt enkelt inte på fråga (jag försökte, det var lönlöst).

Men jag kan intyga att mitt bloggporträtt inte handlar om min bästa vän. Dock om sjukdomar – de var svåra att undvika, eftersom Jasmine råkar vara läkare och ”fullständigt besatt av bakterier och virus”.

Nu måste jag jobba. Men läs gärna texterna. Kram.