I lördags kväll tog fantastiska Sandra och hennes vänner med mig och Ronnie på äventyr i Williamsburg. Det var mitt första besök i Brooklyn, men sannerligen inte det sista!

Jag körde på paljettöverdåd i min megaglamglittriga kavaj från Disco Pony, och var helt löjligt nöjd med att för första gången på sju månader kunna ha snedlugg. Åt hummer, drack tequila, trängdes, sjöng, illtjöt över feta råttor som firade sig ner på bakgården där vi satt och åt via klängväxterna, dansade, tappade bort linsskyddet till kameran och annat som passade alldeles utomordentligt bra att ägna sig åt en lördagskväll i Brooklyn. Dock såg jag inte Dan Humphrey – stor besvikelse. (Ja, jag har alltid haft svårt för det här med att skilja teveseriekaraktärer från verkliga människor.)

Kjol, linne, väska, skor och bälte från Monki. (Japp, jag gillar Monki.) Strumpbyxor från Asos.com.

Katterna är så hejdåpussade och kramade att de blivit alldeles nötta, huset är storstädat åt våra snälla husvakter, väskan är packad, om än slarvigt och högst ogenomtänkt. Så nu drar jag till New York!

Varm, klibbig, vacker, sorglig, lat, rolig och viktig sommarhelg med min kära, kära Anna.

Klänning, H&M. Strumpor och hatt, Asos.com. Skor, Jeffrey Campbell/Solestruck.com.

I fredags åt Ronnie och jag göttig restaurangmiddag för att fira att jag numera är en tjej med kontor. Jag passade på att klä upp mig till tänderna i paljetter och slokhatt – det är ju inte varje dag man har anledning att glittra lite.

Jag ägnade helgen åt att flytta och skruva ihop möbler, och igår hade jag min första riktiga arbetsdag i kontoret. Trots att mina förväntningar var skyhöga måste jag säga att de överträffades. Så mycket som jag fick gjort under de timmarna… det hade tagit mig en vecka här hemma! Ja, det känns verkligen som att jag tar kontroll över min situation, mitt arbete, som att jag äntligen kan börja planera inför framtiden efter att ha stått och stampat i snart ett år.

Det allra bästa är att jag tror att det här kan hjälpa mig att genomföra en del förändringar som jag längtat efter, länge. Den sortens förändringar som man måste kunna tänka framåt för att våga driva igenom. Som man måste kunna säga: ”i det långa loppet tror jag ändå att det här är bäst för mig”. Jag har inte klarat av det. Inte kunnat se framåt överhuvudtaget. Varit tvungen att fokusera på att ta mig igenom en dag i sänder. Jag tror att det kommer att ändras nu.

Eh, ja, om jag kanske skulle ta och åka iväg till kontoret någon gång! Fastnade framför ”World’s Strictest Parents” på TV4 – samma princip som ”Ung och Bortskämd” men oerhört amerikanskt, kristet och med garanterat lyckligt slut. Två tjuriga tonåringar med värdelös attityd skickades till en (till synes) ”perfekt” kärnfamilj i den amerikanska södern, fick mocka skit (killen), diska (tjejen), säga ”yes ma’am” och ”yes sir”, lära sig ett och annat om etik och moral, för att sedan få rida hästar (tjejen) och spela baseball (killen) och när mammorna hämtade dem efter fem dagar var de nya människor – artiga, ödmjuka, omtänksamma och ångerfulla. Come to think of it, programmet var nog mer som ”Ung och Bortskämd” möter Nannyakuten, eller något av alla de där programmen där en tränare uppfostrar odrägliga hundar. Strålande morgonteve var det i alla fall.

Hela gårdagen tillbringades på djurakuten i Bagarmossen. De tror att Lilla Bii kan ha epilepsi. Fast de vet inte säkert ännu och jag håller tummarna så hårt jag kan för att det bara var temporärt och att hennes krampanfall aldrig någonsin kommer tillbaka. Just nu kutar hon åtminstone omkring och jagar sin storebror och verkar må ypperligt.

Så, nu måste jag sluta skriva och hålla tummarna igen.

Here we go, fler bilder där jag anstränger mig för att vara tjusig. Det får man förstås tycka vad man vill om. Själv tycker jag att det är roligt!

Jag har fått frågor om vem som tar bilderna. Det är jag som tar dem, med stativ och fjärrkontroll (man kan skymta kontrollen på översta fotot, till exempel). Med några få undantag plåtar jag alla bilder själv, både till bloggen och Sofis mode-krönikorna – jag ser foto som min hobby och delvis mitt jobb, bland annat plåtar jag pressbilder och för olika magasin då och då. Hoppas faktiskt på fler sådana jobb framöver, jag älskar verkligen att fota människor. Nästan lika mycket som jag älskar att fotografera katter. Eller, nä. Katz rule! På alla sätt.

(Klänningen är från Gina Tricot, skorna från H&M och strumporna från Lindex. Fast allt är gammalt och finns inte kvar i affärerna. Eller ja, det skulle väl vara strumporna då.)

I år firades midsommarafton tillsammans med Ronnies bror Rickard och hans flickvän Diana. Vi drog till Gryts hembygdsgård för lite traditionsenlig dragspelsmusik och dans kring stången.

Så här fina var de, mitt midsommarcrew!

Och jag fastnade inte på någon bild från hembygdsgården eftersom jag höll i kameran, men jag såg ut såhär.

Ingen midsommar är komplett utan goa gubbar med dragspel som kan spela fiolioliolej.

Ännu viktigare midsommarkomponent än dragspelare: barn i blomsterkransar.

Diana är från Colombia och där dansar de inte kring midsommarstänger, tydligen. Men dansar, det gör de! Rickard bjöd således upp sin dam till en smäktande flamenco (eller vad tusan nu sådana där danser heter) när de tröttnat på Små Grodorna-koreografin.

Här visar Diana Rickard någonting i sin mobil. Vad? Inte vet jag. Jag var ju upptagen med att fotografera.

När vi kände att vi kunde det där med Prästens Lilla Kråka åkte vi hem och satte i oss obscena mängder sill och potatis. Sedan sa jag att jag skulle hämta något på övervåningen (minns inte vad), och kom ner två och en halv timme senare. Sängen såg ju så förbaskat inbjudande ut, det var väl ändå inte mitt fel!

På kvällen åt vi tapas som Diana smugglat in från Madrid (jag vet att det ligger i Spanien och inte i Colombia, men hon bor där nu), på lördagen kom vänner hit för årets första kräftskiva, på söndagen skjutsade jag våra gäster till tågstationer och flygplatser innan jag satte mig och skrev krönika halva natten. Det var en alldeles strålande midsommarhelg, det måste jag säga. Topp nåtch! Jag har fortfarande inte hämtat mig.

Hoppas att ni haft det fint och hunnit ladda batterierna lite också, inte bara slagit klackarna i taket och skrålat sönder rösten på snapsvisor. Även om det kan vara riktigt gött, det med.

Jag vet inte om ni märkt det, men det här är för tillfället en modeblogg. Ungefär som det under några månaders tid var en kattblogg. Eller, ja, man kanske ska säga att det är en katt-och-modeblogg. Förresten, har ni några bra kattmodebloggar på lager får ni gärna tipsa, Baz och Bii känner sig lite oinspirerade och vill gärna kolla in några coola kattdagensoutfits.

Tycker ni att det är fullkomligt urtråkigt med katter, kläder och bilder på mig i motljus, ja, då ber jag om ursäkt och hoppas för er skull att jag snart kommer in i en fas som faller er mer i smaken.

Angående bilderna: Nej, jag ska inte på begravning. Det här är min lilla Gossip Girl-tribute – jag kör just nu ett GG-maraton som pågår så snart jag har en ledig (och ensam) stund. Man måste ju komma i stämning. Varför dårå, tänker ni kanske. Jo, eftersom jag ska tillbringa en del av sommaren på the Upper East Side, that’s why! Och då måste man anstränga sig för att smälta in, har jag förstått.

Skämt åsido så är jag barnsligt exalterad över äntligen, äntligen få komma till New York! Jag har längtat efter att åka dit sedan jag var, typ, fem. Och nu blir det alltså av. Min pojkvän ska plugga film, jag ska, tja, göra stan. Vara hardcoreturist, gå runt med karta och leta upp alla platser jag suktat efter i de hundratals filmer och teveserieavsnitt som utspelas just där. Dricka kaffe, sitta och läsa i Central Park, spana efter Natalie Portman och allt annat klyschigt Newyorkigt ni kan föreställa er.

Så, ja, då blir det väl New York-blogg ett tag. Omväxling förnöjer!

Om ni – av någon underlig anledning – undrar hur Ronnies favorit(tjej)brallor ser ut, så kan jag tala om för er att de ser ut precis såhär.

Fast tvärtom.

(100 spänn på H&M-rean, värsta klippet!)